Dessa älskvärda tecken på barnens framfart i huset: en plastglittrig älva ovanpå pedalhinken, en polishelikopter i torktumlaren, en stl 92-kalsong vid växa-sängens fotända, en miniblyertsgubbe på väggen i vardagsrummet och en plasthamburgare i mina sneakers. Oavsett skepnad är de tecken på att livet fortgår, ständigt och jämt, och att nuet är oerhört flyktigt. De är antingen ett bryskt uppvaknande eller en skön påminnelse och går liksom inte att städa bort – det vore att städa bort livet eller att slå ner blicken när nuet talar till en.
Andra bloggar om: barn, ting, nuet, flyktighet
2 kommentarer:
Gah! Det är nog sant som du skriver, fast just denna dag med barnen har varit en sån prövning att jag gladeligen och osentimentalt gärna skulle städa bort alla de där små tecknen, sätta maken + barnen på ett tåg, vinka hej då och säga "vi ses på måndag". Puh. Imorgon är en annan dag. Och tur är väl det.
Hej. Jag är tillbaka. Fast på ny adress. :)
Skicka en kommentar