5 september 2008

Hårda kramar

Lillebror vill inte gå till dagis på morgnarna. Han vill hellre vara hemma, eftersom han upptäckt att Loppan inte finns där längre som en trygghet i periferin. Allt hon berättar att hon ska göra på sexårs vill han också göra, och han blir uppriktigt ledsen när detta inte går. På dagis kramar han mig eller pappa hårt hårt, borrar ner ansiktet i nacken. Har han en bra dag bryter vi loss honom utan gråt, överräcker till fröken som i ett fast grepp får lika hårda kramar. Hans tystnad är symbolisk: Jag finner mig, ser du det!? Men jag vill egentligen inte alls!

Jag har en klump i magen som jag vet vaporiseras tids nog.
Men den klämmer och värker.

Andra bloggar om: , , , , ,

4 kommentarer:

smultron sa...

Jag skickar DIG en hård styrkekram! Det där är så svårt...

Maria sa...

Det gör så ont i hjärtat. Hade samma med dottern. Efter månaders luskande visade det sig att hennes bästis körde med gerillametoder. Ibland fick hon vara med och leka, ibland inte. Hittade hon någon annan att leka med kom "bästisen" och plockade bort vederbörande. Många samtal med icke förstående personal och detta bidrog verkligen till min stressreaktion.

RANA sa...

Åh, fina fina Lillebror. Till och med jag, en riktigt perifer person i hans liv, har fått känna på hans hårda kramar. Jag förstår lätt den där värken, Anna. Kram!

Sara sa...

Åh, det är så jobbigt när det blir så. Det gör liksom så himla ont i hjärtat att gå därifrån då. Skickar en stor kram!