Det är fantastisk med bröllop, oavsett, men när lillasyster går och gifter sig slår nog känslorna ett par extra volter. Jag tackar mitt inre (och rosenroten) för att jag hade förmågan att någorlunda hålla tillbaka en del av känslostormarna. För mascarans, kindernas och ansvarsuppdragets skull, om inte annat.
Och så slår det mig, mitt i en talarpresentation, då jag har drygt nittio ansikten vända mot mig: Herregud, min syster har gift sig! All kärlek, gemenskap och närhet i de där nittio ansiktena kommer i hög hastighet farande ut från själens innersta. Jag försvarar och värjer mig – alltsammans handlar om tiondels sekunder – och jag lyckas stå emot kraften att brista ut i lyckogråt inför alla gästerna.
Idag är både kropp och själ lite smått sliten och tom. En saknad har infunnit sig, en abstinens efter det där ruset vi var med och delade. Den där glimten av att den allra finaste lyckan är den delade lyckan, oavsett vad individualismen och självständigheten har gjort med vårt moderna samhälle.
Och så min älskade syster och hennes underbara man, vilka jag skulle kunna tillägna all världens kärlekshyllningar.
Ett bröllop, och dagarna efteråt: Smått helvetiska kontraster, faktiskt.
Andra bloggar om: bröllop, känslostormar, kärlek, rus
2 kommentarer:
Bröllop är starka. En del starkare än andra. Och vardagen är vardagen. Nästan jämt. Jag fattar om det känns som om kontrasterna blir jobbiga.
Jag känner mig helt vardagsgrå idag, och helgen har varit helt helggrå, så jag lider inte av några kontraster.
Men jag äter rosenrot, jag med! :)
Åh så fint att få ta del av dessa känslostormar!
Jag vill att min lillebror gifter sig nu, han otraditionella moderna samhällsmänniskan ;D Kram och jag kan tänka mig att ditt tal briljerade!
Skicka en kommentar