28 oktober 2008

Fyra

Klockan är runt fyra på natten när jag slår upp ögonen. Klarvaken. Tunga andetag från maken och Lillebror, som lagts över mellan oss. Hans ljumma, mjuka hand på min hals – som för att mäta avståndet till tryggheten.

Ett par kvarter bort ligger mormor under dubbla landstingsfiltar i en sjukhussäng, med få livskrafter kvar och i en för längesedan uppgiven liten kropp. Jag och mamma var där igår, drog på henne värmande plagg och grät ikapp.

Grät för att mormor på något sätt redan är borta, trots hjärtats slag.
Grät för att hon förtjänar ett annat slut än det vakuum hon nu bor i.
Grät för en framtida tomhet som ingen rår på.

Älskade Syster frågade henne i helgen; mormor vad tänker du på?
Ingenting, nog inget alls
, blev svaret.

Jag drar Lillebror intill mig, åker snålskjuts på hans lugna andetag och sömniga smackande.
Fanns inte hon, så fanns inte han.
Historia och framtid, i ett evigt kretslopp.

Ibland är livet så nära klockan fyra på morgonen.

6 kommentarer:

Zäta sa...

Och ibland skriver du så bra så att jag blir alldeles förstummad inför orden och inte bryr mig om att ta mig in bakom orden och se vad de egentligen betyder, bara låter mig smekas av dess vändningar!

Maria sa...

Du har en enorm förmåga att låta orden smeka din läsare eller så far de som höstyra löv kring ens tankecentrum.

Livet kretslopp innehåller så mycket glädje och så mycket sorg.

Sara sa...

Vad fint du skriver om livet.

Jag sänder en extra tanke till dig idag. Och kramar!

åsa sa...

Otroligt fint skrivet! Ledsamt att din mormor tynar bort. Kram

Var dags glimtarn sa...

Jag ville skriva precis som zäta.

Talanted ord konstnärska!

Camilla sa...

Ja - precis så kan det kännas klockan fyra på morgonen. Vargtimmen - med oro och sorg som tassar runt sängen. Då är det bra med någon brevid som lugnt snusar, vars lugn man kan flyta med på.