13 november 2008

En egen tro

När en anhörig går bort ställs mina existentiella frågor på sin spets. Mormors nyss insomnade anlete sitter kvar på näthinnan; ett anlete jag nästan inte kunde skönja mormor i. När hon till slut fick ro undrade jag om det för mig skulle finnas tröst i en tro på själavandring eller himlafärd; att hennes själ redan skulle hunnit därifrån. Men så slår det mig att jag faktiskt tror att livet är det som gör människan. Livet är förutom kroppsfunktioner också känslor, sinnen, tankar, röst, beröring och uttryck. Utan dem är vi inget. Min respekt för hjärta, hjärna och alla andra delar i det mirakulösa maskineri som kallas kropp blir om möjligt ännu större.

En stark känsla sköljer över mig. Jag intalar mig själv att till mitt yttersta försöka ta vara på den kropp, den själ och det liv som givits mig. Det är allt vi har, egentligen. Livet är vår chans. När hjärtat slutar slå finns inget av det där kvar längre.

Det känner jag nu, efter att igår ha lagt handen på mormors stilla bröst.
Det inger både hopp och lite förtvivlan.
Och så gror det nya tankefrön.

7 kommentarer:

Camilla sa...

Kloka ord. Tänkvärda ord. Både vad som gör oss människor och även vad vi gör av vårt liv, att vi tar den chans vi får. Så bra inlägg Anna ...

Peace in mind sa...

Läste och blev återigen berörd. Livet är en stor gåta, och svaren bär vi inom oss, långt där inne.

Sörja och acceptera, gråta och känna...fina du som beskriver tron så bra!

Malinka sa...

Ja. Det är något särskilt att få vara med i någons sista stund. Och i stunderna därefter. Mycket större än att vara med om någons födelse, tycker jag som varit med om båda.

Sara sa...

Jag tror som du. Vi måste ta till vara. Allt. För nu är vad vi har.

smultron sa...

Mycket bra skrivet, mycket att ta till sig och tänka på.

RANA sa...

Jag vill komma ner NU och hålla om.

Fina vännen min. Och lilla mormor...

RANA sa...

Och så fint du fångar det.