7 november 2008

Säg mig...

En återkommande dröm jag har är att jag befinner mig på ett främmande ställe, där jag provisoriskt slagit ner mina bopålar, aldrig hemma och alltid ensam. Plötsligt måste jag ta mig därifrån, hinna med ett flyg eller komma av en båt i tid. Avgången är alltid den sista, och väldigt avgörande. Det går inga fler tåg. Jag börjar packa alldeles för sent, rafsar runt, trycker ner och får panik när jag till slut upptäcker en hel garderobsvägg till, fylld med otympligheter jag måste få med mig om innehållet inte ska gå förlorat.

Den där transporten hinner jag aldrig med, jag vaknar till med ett klassiskt ryck, somnar om och är då på ett nytt ställe, med samma packningspanik.

Jag har nog en del att jobba på.

6 kommentarer:

Åretruntparadiset sa...

Jag har tidigare ofta drömt exakt samma dröm. I mitt fall ofta kompletterad med ett evigt irrande på en flygplats, där jag kommer till fel terminal, läser fel på skyltar etc. I mitt fall kommer drömmen tillbaka när jag känner mig otillräcklig eller mycket stressad. Jobbigt.

Malinka sa...

Den kära packdrömmen! Den drömmer jag när jag är riktigt stressad över något.

Förr i tiden var det kanske någon gång i månaden: inför tentor, besvärliga möten med besvärliga män, helgens resa till landet ... Den diskriminerade inte, packdrömmen. För stort och smått gick den igång, med en natts packande av de mest absurda saker ur bågnande lådor och skåp.

Numera kan jag sticka hål på den när den kommer. "Aha, packdrömmen!" tänker jag och poff! så är den borta.

Zäta sa...

Ny dröm för mig. Har aldrig drömt så.

Skulle det vara min dröm skulle jag tolka den som att jag oroar mig över att jag har för mycket prylar och är för materialistisk, och borde göra mig av med en massa grejjer, som jag inte vill skiljas från.

Och det där med maten. Varför är det i alla familjen en ständig källa till konflikter och dåligt samvete?
Vi har bråkat med våra barn om detta i alla år. Guldgossen (9) har börjat skärpa till sig lite och äter bra av det han gillar, äter lite av det han kan fördra och kan under hot om vedergällning ibland få för sig att smaka på sådant han absolut inte vill ha.

Med lilla Svalan (6) är det fortfarande jobbigt. Jag har slutat bli sårad när barnen gör kräksljud när jag serverar exclusiva rätter som jag ägnat timmar åt att förbereda och laga. Jag ser det som ett framsteg varje gång de smakar.
För lilla Svalan har vi infört ett belöningssystem med plus och minus vid varje måltid. Bra saker, som att smaka, äta upp, vara positivt inställd - ger plus, medan motsatsen genererar minus.
Till ju räknar vi ut resultatet och hon får en överraskning om hon ligger på plus och en större överraskning om det är mycket plus. Vi följer ställningen varje dag.
Hittills har det fallit väl ut och hon ligger på övervägande plus.
Jag är bara rädd att hon ska förvandlas till en lika prestationsberoende tävlingsmänniska som jag själv.

Var dags glimtarn sa...

Det låter som en dröm jag snart kan drömma....

Hoppas du hinner packa klart nästa gång den uppenbarar sig. Eller helt enkelt ber den dra. Man måste inte vara klar med allt i tid. Ibland är det en omöjlig ekvation...

Sara sa...

Åh, nej packdrömmen... Jag känner igen den så väl och just nu ska jag ge mig ut på en verklig resa och packningen är riktig och verklig. Det är alltid lättare när man är vaken, som tur är :-) På natten är man känslomässigt i nivå med en naken baby, helt enkelt inte stark nog att reda ut hela härvan, men i dagsljus och i verkligheten så är det alltid enklare. Det bästa man kan göra är att sticka hål på drömmen, som Malinka säger, och byta spår.

Zäta sa...

Hahahahaha!
Och inte åt drömmen utan åt Lindkvisten. Han kanske inte är en såååå stor idol då!

Och vet du vad? Precis när jag läste din kommentar hos mig fick jag upp ett namn på datorn, någon jag ska ringa till för att boka in ett besök. Erik Lindström hette han.