12 november 2008

Vård i livets slutskede

Dessa fantastiska sköterskor, som dagligen och stundligen tar sig an sjuka människor. Lite sjuka, eller som i mormors fall döende. Och alla själar där emellan.

När jag hänger av mig jackan hemma i hallen efter en stunds vakande hos mormor, vill jag också hänga av mig den tunga rock av sjukdom och nära döden-dimma som verkar ha ekiperat mig. Mamma höll hennes fågeltunna händer, och jag hennes arm och panna. Ångest har hon, älskade mormor, lugnande sprutor till trots. Pussen på hennes fårade, svala panna sitter kvar på mina läppar. Jag mår nästan dåligt själv, av nedstämdhet och medkänsla. Jag kan inte ruska de känslorna av mig.

Och så den aldrig svikande personalen, som flyter mellan sina patienter och stångas mot all svaghet och sjukdom och ger den så fina palliativa vården i livets slutskede. Varje dag. Varje timme. Inte har de några klädkrokar att hänga upp rocken på när det blir för mycket. Inte förrän vid arbetsdagens slut.

Det är svårt att förhålla sig till allt detta, men ett vet jag: Kärleken, den tysta, underförstådda kärleken mellan tre generationers kvinnor, vilken lägger sig över rummet; den går att ta på. Och den är stark. Så stark så att det susar i öronen, medan automatiska dörrar öppnas, vita rockar frasar och brickor skjutsas fram och tillbaka där utanför dörren.

10 kommentarer:

smultron sa...

Väldigt fint skrivet, väldigt fint.

Sara sa...

Du förmedlar något viktigt. Tack. Och kram.

Malinka sa...

Vi vakade över min morfar de sista dagarna i hans liv. Den där närheten i väntan på döden är något alldeles särskilt.

Många försökte skydda oss från upplevelsen. Välmenande personal föreslog att vi skulle gå därifrån "för då går det fortare". Som om det vore något hemskt man väntar på!

Sorgligt är det, men inte hemskt.

Willewira sa...

Så fint Anna!

Så är det... så sant.
Tidevarv sätter spår hos människan, men när kroppen skrumpnar så finns kärleken kvar. Lika stor, lika stark.

Tack för dina ord.

a n k i e f o n t ä n sa...

Sorgligt. Och så synd med ångesten. Visst hoppas man att man inte ska ha det? När man ligger för döden. Men det är svårt. Man vet ju ingenting. Gör vad du kan.

Var dags glimtarn sa...

Och kärleken dövar ångesten, helt klart, där och då och i tanken, tror jag.

Som Sara skrev, du förmedlar något viktigt och vackert, 3 genereationer kvinnor och kärleken dem emellan. Tårögd.

Här är mitt liv sa...

Tänker på dig och dina kära Anna.
Kram!
Sara

Peace in mind sa...

Jag känner doften i rummet, samma doft som när min egen mormor lämnade oss. Starka bilder du delar med dig av. Kinden randig av tårar över livet, kärleken och döden. Tack.

RANA sa...

Åh, Anna. Du skriver så jag gråter.

Och naturligtvis var jag på en tusendels sekund tillbaka hos min mormor där i våras. Samma fågelhand, samma kvinnogenerationer.

Många kramar till dig. Många, många.

Rana

RANA sa...

Ord är verkligen så futtiga ibland.