2 januari 2009

Stimulans?

Det är ingen nyhet att jag som förälder ofta springer i kölvattnet efter mina barn. De ligger oftast lite framför. När jag väl kommit ikapp är det bara att konstatera att de åter är på väg, någon annanstans. Oavsett om det gäller utveckling, samtal, intressen eller klädstorlek.

Ibland får jag frågor utifrån, vilka jag inte kan besvara så direkt som jag skulle vilja. Några gånger måste jag svara att jag faktiskt inte vet. Det kan vara både frustrerande och befriande.

En fråga jag fick nyligen var i vilka miljöer jag tror Loppan stimuleras mest. Länge stirrade jag ut i luften innan jag försökte mig på ett svar.

I vilket fall som helst vet jag vilken miljö hon sällan stimuleras av. Det är när hennes mor tappat tålamodet bakom en gigantisk dammråtta och förlorat lugnet intill en vidbränd fiskfilé. När hennes mor vaknat på fel sida och förvandlats till ett monster.


Loppans monster (inspirerad av "Höjdarna"), jan -09.

7 kommentarer:

a n k i e f o n t ä n sa...

Jag känner igen det där och det är INTE det minsta roligt. Och svårt att göra något åt också tyvärr. Grrr, det bara väller över en ibland och så känner man sig så ensam mitt i allt också. Fin teckning.

a n k i e f o n t ä n sa...

Mina barn stimuleras av och med sina kompisar. Tror jag.

smultron sa...

Skudd! Underbar målning :)

Tjockalocka sa...

Härlig teckning!

Sara sa...

Vilken konstnär!

RANA sa...

Åh, vad jag gillar hennes konstnärliga uttryck.

Men gumman, inte ska det väl föreställa monstermamman..? ;-)

Jag känner igen det där med att ligga efter, i både teori och praktik. Du spetsar orden som jag också skulle vilja säga.

Kramar, Rana

Kajsa sa...

Ja, vi lär väl aldrig komma ikapp dem, ungarna. Och kanske är det så det är tänkt?