26 februari 2009

Att lyssna på regnet

Vindrutetorkarnas monotona gnäll, regnsmatter mot rutan och ett svagt suckande från AC:n. Loppan äter en smörgås i baksätet. Jag har nyss hämtat henne i skolan för att åka till serieteckningskursen. Hon tittar allvarligt ut genom den smutsprickiga rutan. Det är tyst mellan oss, för jag skäms. Nyss har jag trissat upp min egen puls och vänt upp och ner på världen för att hon fullkomligt grisat ner sin (typiskt) nytvättade overall genom att ligga ner i den decimeterdjupa smältvattengyttjan på skolgården. För att gräva färdigt "dammen" med några vänner, så klart.

Så klart, säger hon. Då skäms jag. Bilinredningen och bilbarnstolen bär tydliga gyttjebevis, men jag borde faktiskt inte energislösa på det viset. Så jag skäms. Skäms för att jag bannat henne för ett dammbygges skull, så klart, för att jag glömmer hennes barnasinne. Skäms för skämmandets skull och för att jag glömmer tänka och andas i förväg.

Så jag sitter där bakom ratten och lyssnar på regnet. Och skäms. Och skär en tårtbit ur den tjocka tystnaden, för att lägga på minnenas assiett.

2 kommentarer:

RANA sa...

Älskling..! *andas jag och menar dig mer än henne*

smultron sa...

Åh, vad jag hade velat slippa att tänka vuxligt! Åh, vad skönt det hade varit att vräka sig ner i geggan på magen och bygga dammar. Utan en tanke på konsekvensen!

Förstår dig fullkomligt, både bannorna och skammen efteråt. Vi dömer oss så hårt, vi mammor, kram!