Loppan och hennes pojkvän* ligger i soffan och tittar på film. Äventyrsviolinerna spelar vackert från dvd:n, de pruttar varandra på magen, pratar om favoritfärger, pussas och flätar fingrar med varandra.
Jag vet inte, jag.
Det känns för mycket 2019 för att jag ska känna mig helt tillfreds.
Jag är hopplös, jag vet.
* Först satte jag citattecken runt, men ångrade mig raskt därefter. De verkar högst seriösa, och ytterst trofasta.
4 kommentarer:
Vad ska man säga om detta!
Som läsare kan jag tycka att det bara verkar gulligt och sött men som mamma vet jag inte hur jag skulle reagerat om det gällt lilla Svalan.
Visserligen säger man väl att 6-åringarna är som små tonåringar, men hångel i soffan...
Instämmer med Zäta. Men jag hade min första pojkvän som 6:åring och det var så oskyldigt så.
Ja, vad kan man säga. Förstår att du känner dig lite kluven. Själv hade jag nog inte ens varit i närheten av en kille på det sättet när jag var 6 år. Jag är glad att min lille kille bara är 2,5 år än så länge. Än så länge är det bara mamma och pappa som gäller. Gäller att njuta så länge det varar.
Oj oj oj. Det är ju så rart och fint. Men jag sneglar på Surrabuttan och vet precis vad du menar med 2019.
:-I
Kram, R
Skicka en kommentar