3 april 2009

På vid gavel

Först är vi på vernissage, där Loppan och hennes klasskamrater stolt visar upp konstverk på arbetstemat vatten. Vi föräldrar hummar, åååar oss och strösslar superlativ. Jag försöker verkligen njuta av konsten, men kommer ständigt på mig själv med att vara någon annanstans. Typiskt. Inom mig skrattar jag åt oss föräldrar; aldrig är vi väl så sockriga och sammetslena som i andra föräldrars närvaro. Det ger mig allergi ibland.

Sedan följer Loppan med en kamrat hem medan jag och Lillebror flyttar ut eftermiddagen till vårsolen och nyckelpigorna på terrassen. Vi rabblar ramsor, dricker apelsinjuice och äter skinksmörgås och päronklyftor. Lillebror kör runt runt på trehjulingen. Den gnisslar så där lite nyvaket, han har fläckar efter köttfärssås på tröjan och låter mig läsa Paulrud emellan varven. De solvarma jeansen bränner – jag våndas och njuter samtidigt. Jag ser allt det där nu, alla smådetaljer, för i den stunden är alla sinnen öppna.

2 kommentarer:

Sara sa...

Exakt så är det för mig också. Jag brukar också känna av den där allergin.

Åretruntparadiset sa...

Har också känt allergin. Parat med den fulaste känslan; Men vilka fula grejer alla andra barn gör fast min unges saker är jättevackra. Slår vad om att alla känner likadant.

Fast om jag såg Loppans grejer skulle jag förstås inte tänka så. För hennes skapande är alldeles speciellt.