Ray Kluuns En sorts kärlek är påfrestande, delvis stark och hela tiden brutalt ärlig.Ärligt är nyttigt, men över bokens två första tredjedelar lägger sig en kletig hinna av frustration. Denna frustration är tudelad. Å ena sidan min egen frustration över att jag i min läsning inte riktigt lyckas se livets gråzoner, och å andra sidan min ilska över författarens övertydliga egoism och variant på mental överlevnad.
Jag tycker inte om att recensera böcker. Jag kan inte. Skulle jag ändå betygssätta boken hade den fått fisljummet betyg. Mest för att formen inte tilltalar mig, även om ämnet verkligen berör.
Ett är dock säkert; jag tenderar att välja nedstämd litteratur. Det måste jag ändra på – det är ju vår för tusan!
4 kommentarer:
Nej, jag orkar inte ta in sjukdom och död nu, känner jag. Visst är det svårt att recensera böcker.
Tack för en underbar kommentar :D
Jag har haft en låt i huvudet hela morgonen och den får mig att tänka på dig :)
Jag tyckte den var bra, eftersom jag blev berörd.
Jamen varför blir det alltid nedstämd litteratur? Jag skrev en lång följetong om det på min blogg förra våren. Det var det ena eländet efter det andra...
Ray Klums bok har jag valt bort just av eländesskäl. Barack Obamas "Min far hade en dröm" känns hittills riktigt positiv, stark och inspirerande. Ett tips, kanske?
Skicka en kommentar