1 april 2009

Tankar före barndansen

Tankarna maler. Jag går in genom entrén till dansstudion och en vägg av röster och dunkande musik möter mig. Småbarn i söta dansskor varvat med kaxiga streetdance-ungdomar i pösiga byxor på trekvart. Storasyskon, småsyskon. Mammor och pappor med jackan på, men i strumplästen.

Loppan har redan sprungit ifrån mig och Lillebror håller mig hårt i handen medan vi kliver över högar av skor i entrén. Jag hör nästan inte sorlet, jag känner mig bara lomhörd. Jag är fast i mina tankar och har svårt att komma loss. Ofta får vi höra om situationer i skolan där Loppan stött på sociala svårigheter, och för dagen har hon berättat och länge vidhållit en historia för kamraterna om att jag grävt ner en lillasyster (!) till henne i rabatterna! Våra förmaningar om sanning, lögn och dess konsekvenser verkar lönlösa. Jag analyserar eventuella tillkortakommanden hos mig själv tills Loppan kommer uppspringande från omklädningsrummet, sprallande glad och fräknig. Hon tar verkligen musten ur mig.

De ljud som skär igenom bullerväggen är föräldratillropen: Kom nu här, Skynda dig, Sitt still, Då kör jag kanske hem utan dig, Du lyssnar ju inte alls på mig. Mina händer är iskalla men hjärtat verkar skena. Det låter som destillerade versioner av mig själv. Jag och Lillebror sätter oss rakt ner i en hög utanför danssalen, jag tittar rakt fram och undrar om föräldraskapet verkligen är något för mig (så dags att tänka så nu) samtidigt som min gränslösa kärlek till Loppan sliter i mig, slår till mig på kinden och upprepar fraserna om att man alltid kan komma igen, förbättra, försöka igen. Kärleken har stor makt, och idag är mina kinder högröda efter smällarna.

Det är ganska ofta jag rinner ut i en pöl där på dansstudion, mitt i allt oväsen. Men lika envist står jag också varje gång och skrapar ihop mig själv, knäpper jackan och går därifrån. Hel.

7 kommentarer:

Fröet sa...

Jag brukar fundera över hur jag orkade vara hel när jag kastade mig med tre barn in till barndansen i stan två gånger per vecka under några år. De var 6,4 och 1 år och sexåringen och fyraåringen turades om att dansa medans vi andra fikade och lekte. Mondjö... men man glömmer ju lätt de där mörka stunderna och minns det roliga. Så här åtta år senare :-)

Pytting sa...

Puss.

Peace in mind sa...

Exakt det där du skriver...att komma igen...ingen förälder är så bra som den egna. Oavsett hur det ser ut just nu.

Kram och massor av ryggdunk och klappar på axeln. Du är kapabel och du klarar dessutom av att vara klarsynt.

Zäta sa...

Jag är glad att Loppan har fått just dej som mamma!

RANA sa...

Åh.

TACK för att du bara du bara du med en skrämmande briljantskarp klarhet formulerar... mina känslor. Anna. Det var ett tag sen vi talade om huvudkudden. Vad har vi under den? Vad säger vi? Är det inte vår och nystart? Vilka förlag ska få den äran?

ÄLSKAR DITT SPRÅK.

/R

PS. Kallifatides nedan... åh.

RANA sa...

Och:

Igår släpade jag Lille Brottarn hem från bussen. Släpade, bokstavligt. Hårt grepp om overallens rygg, stövelklädda barnfötter som släpade i snörester och grus. Hans vrålande måste ha hörts till Ystad. Surrabutt i andra handen, ledsen i ögat men foglig. Min blick tom. Så: du är inte ensam.

/E

Åretruntparadiset sa...

När jag läste ditt inlägg kände jag att jag måste kommentera det. För jag grät hejdlöst när jag läste det. Men jag vet inte vad jag ska säga, och nu några dagar senare vet jag fortfarande inte vad jag ska säga. Mer än att du berör mig och jag tackar för det!