1 april 2009

Min stora grekiska Gud

Inatt läste jag ut Theodor Kallifatides Kärleken. En stor liten bok om väsentligheter och inre turbulens, skriven med både intensitet, distans och befriande humor. Och hade jag en Gud jag trodde på, en allsmäktig som satt inne med många svar kring de stora livsfrågorna, så vore det Kallifatides.

Att min Gud sedan ger mig lite huvudvärk och sömnmos mellan öronen bekommer mig inte. Inte just idag.

5 kommentarer:

Sara sa...

Han är så bra! Det var alldeles för länge sedan jag läste nåt av honom. Måste ändra på det.

Jenny sa...

Jag har aldrig läst något av Kallifatides - det låter som om jag borde göra det. Men UTGÅTT UR SORTIMENTET, vad är detta för trams?! *suck* I don't do libraries...

Anna sa...

Jenny:
Läs vad som helst av honom!

Zäta sa...

Min Gud är mycket svårare att läsa. Han har i och för sig också skrivit en bok men det är inget för sträckläsning ;-))

RANA sa...

Åh, Anna. Jag blir så glad för att du också älskar honom. Nu har jag en period när han alltid bor i min handväska. Har just läst ut "Sju timmar i paradiset" (igen) - dock lite jobbigt att sitta och grina på t-banan. Ska nog ta och lägga ner "Lustarnas herre" i handväskan. Jag blir så lyckligt imponerad varje gång - hur kan en man veta hur det känns att vara kvinna? Det skulle vara just den mannen, i så fall.

Och så skrattade jag lyckligt åt Zätas kommentar här ovan.

/R