25 maj 2009

Ett möte

– Du måste träffa en av mina vänner, utbrast hon på en av våra promenader hem från en tur på stan. Vi bodde båda i storstan. Jag för studiernas skull och hon för att landa på en stor plattform efter ett år utomlands.
– Han är ganska speciell, helt fantastisk och konstnärligt lagd, fortsatte hon med oförtruten entusiasm. Vi var gamla gymnasievänner som hittat trådarna tillbaka till varandra, och väl medveten om hennes direkta karaktärsdrag förstod jag att hon nog tänkt sig ett besök hos den där "konstnärssjälen" på en gång.

Hissen gick upp hur många våningar som helst, och jag, som alltid haft lite svårt för de där spontana hemma hos-besöken med nya bekantskaper, stod väl och önskade mig hissfärd hem istället.

Hon hade nyss ändrat frisyr och han hade för en tid sedan lyckats promille-cykla i ett djupt tågspår och fått med sig blåa ansiktsstygn hem. Dessa två nyheter skulle så klart jämföras, och skratten ekade i trapphuset när de utbytte glåpord och komplimanger. Jag stod bredvid och försökte se cool och lite svår ut, något jag tränade hårt på under den tiden. Förgäves, förresten.

Han var lång, ljushårig och intensiv i blicken. Värmen liksom strålade helt naturligt ur honom. Vad han tänkte om mig den där gången har jag fått berättat för mig flera gånger sedan dess, men då gick vi enbart på husesyn, med ytterkläderna på: Min väninna som exalterad guide (och visst, han var minst sagt konstnärligt lagd och fri i sitt skapande), han i bakgrunden och jag med låtsascoola och smått ironiska frågor om bokhyllans innehåll istället för hans egendesign av den.

Den där rundturen minns jag så tydligt än idag. I den lägenheten, från vars balkong man kunde se havet och det luktade frihet och saltvatten, virkades en stor vänskap samman med hjälp av filmmaraton, stekta kycklingfiléer, mycket barfotamys, överdriven musikkonsumtion, hetsiga rödvinsdiskussioner och mycket chili. Han visade sig bli min bäste vän och vi var, tillsammans med väninnan, i princip oskiljaktiga en tid.

Jag är honom evigt tacksam för att han sedermera också var så extremt (vi pratar år) ihärdig i sitt flörtande och såg till att putsa mina då så nedsmutsade relationsglasögon.

Annars hade vi förmodligen inte firat sjuårig bröllopsdag idag.

15 kommentarer:

Peace in mind sa...

Jag säger LYCKA. En människa så nära det går, i glädje och allvar. Kan det bli bättre?

Kram, och jag är glad att ha en vän i ärlighet!

Sara-Theresa sa...

ÅH, grattis! Vilken vacker kärleksförklaring.

Carina sa...

Grattis.

Vi är.... sa...

Härligt!!!

Tjockalocka sa...

Å, grattis!

Brainflakes sa...

Vacker "liten" berättelse...

smultron sa...

WOW, bara! Jag var med där ett tag, stod och försökte se cool ut i trappan ;)

Konstnärlig och ihärdig, du har minsann dragit en vinstlott, grattis!

Malin sa...

Grattis Anna! Vilken ljuvlig berättelse!

Kajsa sa...

Helt fantastiskt. En så vacker historia.

GRATTIS!

Maria sa...

Grattis. Ni har båda gjort ett kap.
Men lite nyfiken bölev jag på vad han tänkte om dig den där dagen då du var cool och svår i trapphuset.

Zäta sa...

Grattis! Till det långvariga kapet!

bambi sa...

Tänk om vi bara för ett par timmar kunde resa tillbaka....

puss och kram

Helena sa...

Underbart vackert skrivet om uppenbarligen vacker kärlek. Grattis till er båda!

Karins fotoblogg sa...

Wow.

Misen sa...

Åh vilken fin berättelse om ert möte, jag får en rörd tår i ögonvrån. Grattis till er!