Långsamt närmre. Låga, svarta moln.
Förebådande tystnad.
En kraftfull blixt.
Hukande, darrande.
En till. En obehags-ensemble.
Naket muller och intensiv styrka, hand i hand.
Blint raseri strax där bakom.
Syrefattigt.
Klibbigt.
Fuktigt.
Kärleksfattig urladdning, fumlande i mörker.
Kastvindar – obalans.
Sämre sikt – vindpinad rosenröd kind.
Vardagens och rutinens smutsiga virvelvind.
Och så regnet till slut.
Det aldrig sinande.
Tårarna – väter ansikte och tröja.
Kraftlöshet och tomhet i uppgjort möte.
Dripp dropp på självbild och mod.
Dripp dropp, syndafloder i föräldraskapets torra fåror.
Kanske skvalp eller porl?
Hör jag koltrastsång?
2 kommentarer:
Åh, så bra skrivet!
Applåder! Så vackert. Du ser åskvädren är bra till något - de är perfekta som poesi om inte annat!
Skicka en kommentar