6 juli 2009

Uppladdningsbart

Barnens vistelse hos farmor och farfar (Loppan är inne på dag 6, Lillebror på dag 3) ger mig och maken oanade uppladdningstimmar.

Morgnar, oavsett helg eller vardag, helt utan stress och tjat.
Att själv kunna känna efter om man är hungrig och kanske vänta en timme eller två med kvällsmaten.
Att upptäcka alla minuter på en timme.
Att kunna missbruka chili.
Att förvånat upptäcka ljudet av kolsyrebubblorna i vattenglaset.
(Ja, det ringer liksom, när bubblorna skapar resonans mot glaset)
Att få leka egoist.

Jag har kopplat bort parallellfunktionen; den som alltid håller hastigheten på ett spår intill, som alltid ligger steget före.

Det är fantastiskt skönt och lyxigt.
Men alldeles för tyst.

5 kommentarer:

Carina sa...

wow.

Här är mitt liv sa...

Vilken farmor och farfar säger jag!

Peace in mind sa...

Lyx, kommer ihåg när mina var små...den där ofattbara känslan av att bara ha sig själv och sin älskade att bry sig om. Underbart i en vecka eller så, sedan har man tankat kraft för nya tag.

Solig kram!

smultron sa...

Har ingen erfarenhet av det men det är säkert underbart skönt!

Yogamamma sa...

Åh, jag kan längta efter det där. Efter tystnaden. Efter lugnet. Att slippa vara på helspänn. Men jag vet att jag skulle sakna mina barn bara efter några timmar. Men ändå.