3.

Han knäppte av mobilsamtalet. Andra gången idag, sa han och suckade. Dessa ettriga, känslokalla polisfrågor. Han såg ut att vara några år och sextio, men insidan krackelerade. Där inne höll allt på att falla samman. Rämna, rasa. Det kändes som han drunknade.

All information hade han ju redan lämnat. Allt han visste och mindes. Ändå ringde de igen, och igen. Nya frågor, likt elakartade streptokocker i ett operationssår. Han var för arg för att komma underfund med varför och för trött för att ifrågasätta.

Åke tog ett varv till. Hela eftermiddagen hade tillbringats till fots, runt runt i lägenheten. Stegen gav en inbillad trygghet, som om han vore på väg någonstans. Men inuti hade allt stått stilla, dammat igen, möglat. Allt sedan den där kvällen, natten, morgonen. Han petade till det inramade fotot på pianot. En solbränd yngling med hårsvall, självsäkert leende och studentmössan medvetet på svaj. En liten gul ros från trädgården i en vas intill ramen. Hustruns försorg, så klart. Själv mäktade han knappt med sig själv dessa dagar. Natt och dag flöt samman till en motbjudande sörja. Någon aptit hade han inte och den sömn han fick innehöll mest mardrömmar.

För helvete Jonas! Inte min Jonas! Han skrek rakt ut och ropet skar igenom tystnaden och skrämde honom. Från sidobordet tog han den nyss påbörjade flaskan whisky, fyllde på sitt glas och satte sig häftigt ner i fåtöljen. Han tömde glaset, mumlade för sig själv. Sömnen kom och hämtade honom för en stund, och med den också mardrömmen. Skarpa bilder, som snapshots: Samtalet från sjukhuset. Kan du bekräfta? Ni bör komma hit snarast! Den tomma blicken, sjukhusfiltarna, slangarna, pipen, blodet, skyndsamma sköterskor, läkarens överförmyndarstämma. Monotona röster om kritiskt läge, risker och inre blödningar. Så här i efterhand kunde han inte ens erinra sig vad den där långa läkaren hette. Hade han inte glasögon? Skägg? Vad spelade namn och kroppsbehåring för roll nu, surrade ängeln sarkastiskt på axeln. Den där ängeln talade alltid med honom om sanningen, samlade ihop honom. Ett smått behagligt och nytt sällskap dessa dagar. Han är död, förstår du inte det? Död.

Inifrån sängkammaren hördes barnfnitter. Medan Åke försvann in i sin tillfälliga promilledimma satt Ingrid på knä på golvet där inne och spelade kort med barnbarnen. De stackars barnbarnen. Två yrväderspojkar på 6 och 4. Hur nersotade och trasiga är inte deras små själar nu, tänkte hon mellan hjärter och ruter. De hade nyss fått mellanmål. Sånt var hon noga med. Blodsockerfall från höga höjder kan bli ödesdigra, tänkte hon och fingrade nervöst på sin korthand. Handsvetten. Igen.

De senaste dagarna hade Ivan och Lo börjat ställa frågor. Ingrid hade inga svar att ge. Det hade hon sällan på livets väsentligheter. Inom sig kunde hon kategorisera och lägga i fack, men passagen mellan tanke och tal var svårgenomtränglig, snårig och mörk. Det vara bara tusendelar av hennes insida som tilläts sippra ut i mikroskopisk mängd. Nej lilla vännen, jag vet inte om pappa kommit till himlen, för jag tror inte på Gud, ser du. Vem Gud är!? Han. Han. Du vet, han hade lovat farmor att stå vid hennes sida, alltid och genom Mörkret. Men han svek, ser du. Var tyst nu, min vän. Tyst. Vissa gånger kunde hon inte skilja på tankar och uttalanden, så hon höll sig på sin vakt. Fåordigheten var hennes stålkalla kontrollverktyg. Den lilla helgonbilden i lång kedja runt hennes hals rörde sig, dinglade till, när hon plockade upp klöver fem från korthögen. Hon log så gott och äkta hon förmådde mot de två numera faderlösa små ansiktena mitt emot henne.