28 augusti 2009

Jag lär mig aldrig

Se där, ja.
Morgonen from hell.

Note to self:
Försök dig aldrig mer, jag säger a.l.d.r.i.g mer, på att göra din envisa dotter lite extra hårfin inför skolfotograferingen.
Det går bara åt helvete.
Rödgråtna kinder, skrik, utbrott, svettig panna.

Och en mamma i vulkankaliber.
Lava, magma – en flytande, förödande gegga.
Vänta en stund, jag ska bara ryka färdigt först.

Nu har hon åkt.
Nu vill jag bara krama henne.
Hålla om.
Säga att inget av det där spelar någon roll.

Min dotter går till 1B:s fotografering med en gråtklump i magen.

11 kommentarer:

smultron sa...

Jag gav upp redan med största tösen. Hon gick till dagisfotograferingen i vad hon ville. En gång utklädd till Esmeralda med långklänning från utklädningslådan och armband. Rena kläder och borstade tänder är det enda jag genomdriver ;)

smultron sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
smultron sa...

Fan, va fel det blev nu då! Jag skulle ju skriva nåt tröstande och stöttande...

oumberligating sa...

Känner igen mig och straffet har jag nu fått för alla gånger jag "tvångskammat" mina söner. Den ena av dem varken kammar eller klipper sig särskilt ofta numera.
Annars är det här med skolkort en annan form av terror också, att man ska köpa skiten, veta inte hur många tusen vi lagt ner på skolkort under cirka 15 år och tre barn. Felaktiga räkningar osv. Ett elände. Roligare var det när jag var liten och hela familjen skulle till att ta ateljebild.
Alla var sura som f-n fotgrafen också, han prövade då ett nödtrick han hade en pruttkude, vi tre barn skrattade så vi kiknade, men inte Mamma och Pappa sedan tog fotgrafen fram en leénde pinuppa på bild då log äldsta brorsan och Farsan och inte Morsan osv, så höll det på, ingen av oss har bilden på väggen så här 35 år senare, men kul var det!
Du får en extra lång kommentar idag, de är din fina och läsvärda blogg värld, sedan att vi sitter på samma rad hos ett av veckans inlägg hos Rana gör inte hela sake sämre (ler)
Ha en fin fredag och en skön helg!
Kram ifrån Oumberlige Peter

Åretruntparadiset sa...

Men söta du. Känslan är ack så välbekant. Men jag tror du har fel. Gråtklumpen är redan borta och hon har gått vidare. Ikväll får du krama henne och säga att inget spelar någon roll. Men till dess överlever hon. Ta en god kopp kaffe och var snäll mot dig själv.

RANA sa...

Älskade du. Jag vet. Det är så där. Lilla Loppan och lilla Anna. Vill krama!

/en som heller icke lär sig

Kajsa sa...

Å jag vet precis hur det känns. Ilskan, svetten som rinner, de förflugna orden och känslan av otillräcklighet.

Men vi räcker! Alldeles utmärkt räcker vi till. Egentligen.

Hoppas ni har en fin fredagskväll, du och Loppan. Kram!

smultron sa...

Åretruntparadiset sa precis vad jag hade velat säga!

Lo sa...

Precis, så ofta det blir fånbråk om småtjafs, som egentligen var menat att bli bra... Min dåvarande sjuåring och jag hde ett jättebråk om att prova lucialinne i vintras, vilket antagligen var orsaken till att hon vaknade illamående på luciamorgonen och inte gick till skolan. Sedan mådde hon bra klockan nio... och jag var ledsen och besviken och kände mig som en hemsk mamma.

Carina sa...

Jag tänker att du behöver en kram, en stor en.
Så här kommer en från en annan vulkanmamma. K.R.A.M

Zäta sa...

Ja hjälpars. Snart är det min tur.

Jag är dock mest rädd för att jag ska glömma av vilken dag det är fotografering och skicka barna till skolan i gammal lump och sovfrisyr som de flesta andra dagar.

Men jag tror som de andra här ovan, hon överlever. Det är du som bär såren vidare.