8 oktober 2009

Unikt

Jag var också sån när jag när jag var liten – ville sticka ut och vara speciell. Jag var avundsjuk på vännerna med glasögon, på dem som stukade foten och fick ha stödstrumpa eller på dem som gipsades, hade kryckor eller tandställning. När jag med tiden nödgades bära det sistnämnda svalnade begären dock en aning.

Loppan har ett par vänner med glasögon i klassen. Hon tjatar om att hon också vill ha, och jag berättar så fromt jag kan om hennes toppenresultat på skolsköterskans synundersökning – att hon ska vara glad som slipper och allt det där andra tjafset som barn så klart aldrig lyssnar på. Hon kisar när vi kör bil, pekar på en monumentalt stor byggnad och utropar där ser jag inget hus.

Kreativ som hon är har hon idag tillverkat ett par egna glajjor av piprensare. Idel rop och hjärtliga skratt mötte henne i dörren till teckningskursen och sällan har jag sett henne så rakryggat stolt. Hon lär ha dem på sig även i skolan imorgon, även om hon insett att de kliar en aning.

3 kommentarer:

Zäta sa...

Hon är så kreativ, den där Loppan!

Det är faktiskt rätt snygga också.

Här är mitt liv sa...

Så fin hon är er tjej!

smultron sa...

Skitsnygga!