Grisen och avtrycken

Det finns barn- och ungdomsböcker som satt tydliga spår i mig, och som jag verkligen ser fram emot att få läsa för mina egna barn. På flera olika sätt har jag präglats av dem, de är fästa som små själsliga tatueringar inombords.

Det är inte dem jag tänker på för tillfället, utan de böcker som förvisso satt spår men som jag varken då eller nu förstår mig på.

Ulf Nilssons Älskade lilla gris är en sådan bok. Visst, hela budskapet har nått fram, inga konstigheter: Behjärtansvärd räddningsinsats, husdjurskärlek och viljan att vara fri. Men känslan. Det var något med känslan i boken, kombinerat med illustrationerna, som gav mig aversioner och gjorde mig olustig.

Första hälften är charmig. Barnen behandlar Pellen som en familjemedlem; bäddar ner, fixar pyjamas, placerar vid köksbordet, busar och leker. Men ungefär på den sida då bondens foderförslag illustreras vänder det till nåt ogreppbart och obehagligt. Något spårar ur, både för mig som läsare och i handlingen. Pellen växer och blir enorm, han går inte att handskas med. Han ligger där fastklämd i badkaret, som en enorm pascha. Oförutsägbar och surmulen sätter han skräck i barnen vid varje toalettbesök. Pappan vill slå ihjäl honom med hammaren. Pellen är inte söt och rolig längre.



Trots att Pellen till en början räddas från både avlivning och slakt, tack vare två panikslagna barn och en uppgiven pappa, och sedermera också rymmer ut till friheten, så förefaller mig hela historien så egoistisk. Ett bevis på människans världsliga dominans som djurart. Vi bestämmer vem som ska få leva och dö. Vi styr och ställer med känslor och imaginära behov.

Och när Pellen i slutet har återförenats med familjen för ett värdigt avsked innan han rymmer tillbaka till sin skog och sin damm, så tappar jag fotfästet en smula när historien faller platt: Jaha, och hur sjutton ska en tamgris klara sig ute i den så kallade "friheten"!? Han som sovit i pyjamas och suttit vid köksbordet med haklapp och ätit spaghetti med tomatsås under hela sin uppväxt. Nej, jag får inte ihop det, bara.

Idag går vi till biblioteket och hämtar en reserverad bok: Millans märkvärdiga mormor. Även den är från barndomen, men den har satt helt andra spår i mig. Kanske återkommer jag även till den?

Tema: Gris