13 augusti 2010

Efter åskan

Jag är rädd för åskan. Förmodligen är det vid åskoväder som jag tycker att människans litenhet blir som mest påtaglig. Både naturkraften och insikten ger mig knastrande påminnelser. Hukar, kallsvettas och drar ur kontakter.

Idag är ögon och huvud mosiga, som efter en natt i mardrömsland, men solen skiner. Jag går barfota på det blöta trädäcket, bakar bröd och tycker att någon kan komma och skölja upp eländet efter mig.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åska är riktig otäckt. Jag har tyvärr mött den på nära håll. Fy så läskigt det var.

smultron sa...

Är jag hemma i stan, inomhus, är jag aldrig rädd. Men innan åskan bryter ut mår jag dåligt.

Bakning är bra. Lindrar oro, är meditativt. Nu stoppar ju inte jag frivilligt händerna i kladdig deg (!) men en mjuk kaka lugnar också. Kram!

Elin Damberg sa...

Åska och brödbak... Det låter vackert.