Vi har ett eget plommonträd, det har vi. Men dess fruktskörd är mer av typen 'plocka från trädet och äta direkt'. Typ.
Så jag står där en stund varje år och undrar över om de där plommonen som vanligt kommer att tas om hand.
Regnet öser ner, smattrar mot blecken och jag knäpper på ett par element som luktar bränt av trögstart och sommarens dammansamling.
Fårskinnstofflor och kalla händer.
Kaffe och vatten.
Ett svenskt, syrligt äpple.
September.
Och grannens röda plommon.
4 kommentarer:
Och Annas ord.
Ja hjälpars vad många. Det är KVINNAN i dig som längtar. Den där KVINNAN som vill göra egna sillinläggningar och baka eget bröd. Som kan reflektera och sätta ord på men också vara handlingskraftig och förslagen.
Och vartenda plommon brukar de plocka, pensionärsparet och deras barn. Men nu ligger det massor av plommon på marken. Orkar de inte, vill de inte? Kanske finns det en lucka för fru Jensen!?
... men det var tydligen mask i alla plommonen! Vi sörjer, både jag och grannen.
Skicka en kommentar