2 september 2010

En strävan

Jag tänker på det där med essensen väldigt ofta.
Livets essens.
Det har blivit så viktigt för mig att ständigt utvecklas mentalt.
Att ständigt sträva mot att leva så enkelt och ärligt som möjligt.
Medvetet, prioriterat, oberörd inför vad andra tycker och därmed också befriat.

Det är lång väg dit, dock.
Brant, snårigt, halt och kuperat.
Ett steg i taget, när lynnet bara vill komma i mål.

Men jag får ofta små påminnelser, som ger mig ny kraft och fart.
Som nyper mig i armen och berättar att ansvaret är bara mitt.
Svårigheten är att inte låta dem gå mig förbi.
Att se dem, fånga dem och köra dem i inombordscentrifugen.

De senaste dagarna har jag samlat en rågad burk, som jag nu centrifugerar på högt varvtal.


Oberörd

5 kommentarer:

Z sa...

I can this language but picture is hilarious! LOL

Zäta sa...

Jag tror jag föddes enkel och ärlig, men jobbar i stället med att försöka bli socialt anpassningsbar, möjlig att ha i möblerade rum.

Det är inte fel att bry sig om vad andra tycker, -det är omtanke. Speciellt mycket omtanke blir det när man tvingas anpassa sig från att vara sitt "jag" till att bli ena halvan av ett "vi". Men det behöver ligga en tanka bakom. Att bara skala av och lägga till för att kunna klämma sig in i den tänkta ramen - det är att lägga energi på onödigheter.

Anna sa...

Zäta:
"Att inte bry sig om vad andra tycker" – då menar jag att en handling INTE föregås av eventuella betänkligheter om hur andra skulle gjort, eller vad som faller inom den s k ramens lämplighet.

Att vara genuint intresserad av andras åsikter på olika områden är något helt annat.

Hoppas du hämtat dig från skräckläsningen av SD:s valmanifest.. Kram på dig.

Elin Damberg sa...

Amen to that.

Zäta sa...

Då förstår jag bättre hur du menar.

Till exempel att strunta i att andra kan tycka att det är dumt om jag mutar mina barn med kakor för att få dem att läsa läxorna.
Det är en sak mellan mig och mina barn (och möjligtvis deras tandläkare).