Den där gnistan jag letat efter ett par veckor.
Så saknad och som bortblåst.
Mer energi ut än in.
Initiativlöst, om än okej.
En beige lagomkänsla utan spets.
En slags inre, avtrubbad slowmotion.
Lite bedövad, så där.
Men nu så.
Kanske.
Jag håller tummarna.
1 kommentar:
När mörkret och kylan kommer krypande, går ingenting lätt längre. Det som gick så lätt, när solen sken och det var varmt o skönt, känns plötsligt tungt. Dagarna blir kortare o kortare, och man går liksom in i ett annat tilstånd, innan kroppen blivit van. Men hav tröst, snart kommer ännu en vår, och livets börda blir lättare att bära.
Skicka en kommentar