Vi sitter i soffan, jag och maken. Invirade i vars ett täcke är vi bänkade framför ett skådespel vid det stora fönstret. En kort men intensiv akt. En brinnande soluppgång.
Sidensvansar, säger maken, i stora flockar. Sveper över hustaken, mellanlandar och tar sedan ny sats.
Lillebror kommer smygande. Små fötter på parkettgolvet. Han vill också ha sitt täcke där i soffan. "För i täcket har jag mina drömmar", menar han.
Sedan följer kaminen, sedan lördagssmörgåsar.
Långsamt, blir förmiddagens devis.
Långsamt.
3 kommentarer:
Vi ligger i soffan (tackgodegud för hörnsoffan) med våra täcken. Hunden har ett eget. Det är guld att få krypa ner och se Morse och kanske få fötterna knådade...
Låter härligt. Utanför mitt fönster på jobbet dör sidensvansar i en stor massaker. De käkar bär, blir onyktra och flyger in i rutor. Naturens gång. Eller nåt...
Skönt!
Skicka en kommentar