2 december 2010

Att rasa eller inte rasa — det är frågan

Den där balansgången mellan sans och flipp, luftspalten mellan stabil och labil, gränsen mellan fast och flytande.

Jag har oändligt många formuleringar på det där mentala tillståndet, gränslandet. Kanske för att det är så känslofyllt och elektriskt där, mitt emellan. Jag tycker dessutom att jag är där och nosar relativt ofta, speciellt i modersrollen. Ibland vänder jag i dörren och återgår till förnuftet. Ibland tar jag medvetet eller omedvetet steget ut, faller handlöst och kryper sen runt där nere på alla fyra, på jakt efter borttappat humör, förlorad heder och utstjälpt integritet.

Idag backade jag; dukade fram lussekatter och hällde lite extra socker i den varma choklad jag vispade samman åt barnen efter ett av deras ärkebråk: Skrik, väs, klös, klump i magen och skorr i öronen.

Idag är dörren till Raset, Flippet, Infernot stängd, luftspalten tät. Men om en kvart eller imorgon?

Det vet man aldrig.

Bäst så.

5 kommentarer:

Sara sa...

Åh, jag känner så väl igen mig!

Åretruntparadiset sa...

Tårarna strömmar nedför kinderna. Du är så träffsäker. Många, många tack för att du delar med dig.

igunnelsblick sa...

Gud, vad bra du skriver!

Kaffeflickan sa...

Känner igen mig. Inte så ofta samma svärta som tidigare hos mig, men när tiden kommer (som i måndags) så kommer den med all kraft.

Mrs S sa...

Ja, det är verkligen så, man vet ALDRIG, och ibland häpnar jag över gränserna mellan privat och offentligt, hur man håller uppe fasaderna, t.ex. skulle flertalet av mina arbetskamrater bli MYCKET förvånade, över såna sidor. Det är så ... och det blir på det sättet något som blir svårtalat. Och tiden det tar att lyssna finns inte alltid, utan det kommer snabbt ett gott floskelråd på hur man borde, som om manm inte själv kunde räkna ut det.
Tack för att jag hittade hit! Kram