Uppför backen och hemåt. Och då så klart – minst ett dussin fina motiv på människor och platser. Ett par guldlägen. Jag stretar, har för mycket att bära och är så blöt att jag vägrar ta upp kameran. Men jag ser motiven så himla tydligt och har svårt att skrapa av dem från näthinnan. Sån är jag. Jag saknar skrapa vid sådana tillfällen.
Fan.
Men jag har i alla fall införskaffat ramar med passepartout till ett par foton jag tänkt hänga upp sedan en längre tid tillbaka. Äntligen. Och så ska vi ju för sjutton bowla och fredagsmysa med vänner ikväll!
2 kommentarer:
Bowla ja! Det var det jag tänkte att vi ska ta med ongarna på. Tack för att du påminde mig. Och dina bilder, människa, att du SER motiven, det är sånt jag beundrar!
Jag tror du är en bättre människa utan skrapa. Gå genom livet med öppet och mer sårbart hjärta så kan vi andra skrapa oss vidare och blunda för verkligheten.
Skicka en kommentar