Mycket gör mig upprörd just nu.
Läser, känner, ser och upplever.
Fördomar.
Trångsynthet.
Homogena människouppfattningar.
Förståsigpåare.
Utsatthet.
Det kliar under huden,
det sticker i ögonen,
det slår lågor från själen
och det glöder i hjärtat.
Det som inte släpps ut på miljövänlig väg
surnar, möglar, skaver och gör ont.
Avfallscentralen?
Men jag vill fan inte tvingas sortera.
Skit som skit.
Liksom.
2 kommentarer:
Undrar om inte den där mattheten drabbat de flesta omkring oss. Så många bloggare, inklusive mig själv, skriver om det.
Kanske är det så att elände, oavsett varifrån, till slut blir för mycket. Man kan inte ta in. Vill inte ta in. Man kroknar.
Själv läser jag trädgårdsböcker och förlorar mig i kärleken hos mina närmaste. Ögonen svischar förbi alla katastrofrubriker och stannar bara för sådant som är positivt.
Sållar och sorterar.
Begraver mitt strutshuvud i kodyngan i rabatterna och låter all världens skit fortsätta utan mig.
Ett eget blogginlägg där, tyckte jag. :) Håller med!
Skicka en kommentar