Här hemma har vi använt oss av sådana seriesamtal flera gånger, och Loppans teckningsintresse har så klart varit en extra fördel. Det var ett tag sedan nu, och istället för att gemensamt gå igenom en konflikt sätter sig Loppan själv ner och ritar av sin sinnesstämning. Samtidigt varvar hon ner och det arga hinner rinna av. Därefter kan vi prata kring bilden, vad som hände dessförinnan och efteråt.
Detaljrikedomen i bilderna är alltid så stor att de sällan kan missförstås. Bilderna blir alltid glasklara och nyanserade. Och när hon kommer tassande och lägger teckningen på golvet utanför sin sovrumsdörr, likt en brevbärare med viktig leverans, blir jag alltid så oerhört gråtmild.
Som denna.
Hjärtat mitt...
1 kommentar:
Åh, sååå fin!
Skicka en kommentar