Att dras mot det lite mörkare

När jag gång på gång dras mot mörker, ångest och dysterhet i mina bokval blir jag smått trött på mig själv. Från bekantskapen får jag armbågar i sidan, som undrar varför jag inte istället tar och läser till exempel om hundraåringar eller rosa elefanter.

Så varje vår, när jag lägger nya titlar till min 'att läsa'-lista, försöker jag dock rucka på mina gängse tankenormer. För kanske skulle det kunna innebära en hälsosam variation? Värmen, färgerna, knopparna och ljuset kanske kan lyckas åstadkomma en litterär finjustering? Får det vara något lättsmält, lättsamt, hoppfullt?

Inte det? Jag envisas årligen, trots att det fungerar ytterst sällan.

I de mörkare nyanserna ser jag större mening, det är väl bara så: Fler mänskliga dimensioner, bättre insikt om det inre livet och dess utveckling samt större dynamik. De ger mig så otroligt mycket mer.

Det ska ju tilläggas att mitt "litterära mörker" inte nödvändigtvis betyder att jag grottar ner mig i misär och olycka, utan det handlar som alltid om hur böcker skrivs, inte vad som skrivs (citerat Bodil Malmsten, tror jag).

Således: mina nästa två titlar på listan är Bannerhed och Sundström.
Ta-daa!
Otippat. Verkligen...