Han kämpar med köttet. Spottar ut. Tycker bitarna är för stora. Rynkar på näsan. Föser undan. Klagar på konsistensen. Kött verkar inte vara hans grej just nu.
Eftersom han är familjens lille professor och redan har någon slags fil. kand. i omvärldsanalys, så kände jag mig ändå nödgad att fråga vad det är med kött som gör honom så avig.
Jag märkte på hans svarston att han kände sig helt oförstådd:
– Men mamma, det är ju bara så himla ... köttigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar