7 september 2011

Destruktivt, explosivt

Det var längesedan vi rök ihop så här – du och jag, Loppan.
Jag har lärt mig så mycket nytt; att försöka resonera med andra infallsvinklar.
För jag vet så väl, och du vet så väl, att vi alltid fastnar i samma mönster:
starka
destruktiva
explosiva
ohanterbara känsloströmmar
när konflikttornadon väl sveper över oss.
Men idag – som bortblåst. Bortglömt. Tappat.

Kraften i tornadon
och maktlösheten i de frustande cirklande vindarna.

Efteråt, när världen är upp och ner,
vindarna har svept förbi och vi blickar ut över förödelsen:
"Det var inte meningen att det skulle bli så här!?"

Jag skäms.
Du skäms.
Varför hittade vi inte bromsen?
Inte denna gången heller.

Dina tårdränkta, rödflammiga kinder.
Din mur – påbyggd och förstärkt.
Ointaglig.
Min rusande puls, mitt svarta sinne. Min oigenkännliga röst.
Helvetesgapet mellan oss.

Ett gap som hunnit bli gräsbevuxet tills i eftermiddag.
Evighetstimmar.
Glömskans läkande gräs.
Ett gräs jag egentligen själv skulle vilja plantera, för hand,
men som växer trotsigt av sig själv.

Dock; ett gap som återstår.
Ett gap att kliva och hoppa över,
titta ner i,
bygga broar över.

Gapet vi lär oss leva med.
Lär oss av.

5 kommentarer:

Jenny sa...

Tårkanalerna bränner som eld när jag läser. Medkänsla - och igenkänning. Blott alltför aktuell sådan.

En varm kram, med kärlek och beundran, till dig - och finloppan.

SeDärJa sa...

Kram

Peace in mind sa...

Det där gapet, jag känner igen känslan av att blicka ner i avgrunden. Det enda jag vill säga (och det låter så jäkla snusförnuftigt, men förstå mig rätt) är att kanske behöver vi de där kraftmätningarna, kanske behöver vi tappa verktygen ibland för att så återfinna dem.

Jag vet inte, mer än att jag ofta tänker så klart efteråt när sammandrabbningens urladdning gjutit olja på vågorna.

Zäta sa...

Hu så hemskt det är.
Jag känner igen den svarta blicken, den ovälkomna rösten. Hur en svart moln sveper in i hjärnan och blockerar alla vettiga tankar. Hur blodet rusar i halsvenerna och nästan dränker orden, och att man därför måste gapa och skrika. Och naturligtvis får man tillbaka med samma mynt. Man vill absolut inte kränka men plötsligt är gränsen passerad.
Hu så hemskt det är.

Steve Finnell sa...

you are invited to follow my blog