Destruktivt, explosivt

Det var längesedan vi rök ihop så här – du och jag, Loppan.
Jag har lärt mig så mycket nytt; att försöka resonera med andra infallsvinklar.
För jag vet så väl, och du vet så väl, att vi alltid fastnar i samma mönster:
starka
destruktiva
explosiva
ohanterbara känsloströmmar
när konflikttornadon väl sveper över oss.
Men idag – som bortblåst. Bortglömt. Tappat.

Kraften i tornadon
och maktlösheten i de frustande cirklande vindarna.

Efteråt, när världen är upp och ner,
vindarna har svept förbi och vi blickar ut över förödelsen:
"Det var inte meningen att det skulle bli så här!?"

Jag skäms.
Du skäms.
Varför hittade vi inte bromsen?
Inte denna gången heller.

Dina tårdränkta, rödflammiga kinder.
Din mur – påbyggd och förstärkt.
Ointaglig.
Min rusande puls, mitt svarta sinne. Min oigenkännliga röst.
Helvetesgapet mellan oss.

Ett gap som hunnit bli gräsbevuxet tills i eftermiddag.
Evighetstimmar.
Glömskans läkande gräs.
Ett gräs jag egentligen själv skulle vilja plantera, för hand,
men som växer trotsigt av sig själv.

Dock; ett gap som återstår.
Ett gap att kliva och hoppa över,
titta ner i,
bygga broar över.

Gapet vi lär oss leva med.
Lär oss av.