Varje gång jag försöker ta mått på min tid, så rinner den mellan fingrarna på mig, likt sommarvarm Österlen-sand en ljus dag i juli. Jag försöker sätta ord på tiden; hur fort den går och vad jag vill göra med den, men likväl vaporiseras den till intet medan jag skriver. Kvar blir endast en tidshallucination, ett ihoprullat måttband. Orört.
Jag tror kanske det är meningen att det ska vara så. Tiden ska inte kunna mätas, den ska levas. Den ska inte sättas för mycket på pränt eller beskrivas, den ska njutas. Det är ju tryggt att mäta, säger jag ivrigt. Men jag lär mig, lite varje dag. Det enda jag, om något, ska mäta är nuet, men då får jag se till att verkligen vara där.
Andra bloggar om: tid, närvaro, livet, nuet
2 kommentarer:
Å, till detta fina, fina inlägg måste jag bara kommentera med en av mina favorittexter ur Momo eller kampen om tiden:
Det finns här i världen en stor och ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den. Denna hemlighet är tiden.
Vi har almanackor och klockor att mäta den med, ed det säger ju inte särskilt mycket, för varende människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom också kan rusa iväg som bara ett ögonblick - allt efter vad man upplever under den där timmen.
Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.
Hmm, jag måste nog läsa om den boken. Tack för den fina påminnelsen.
Skicka en kommentar