Pianot

Farmor dog i september, och nu är hennes hus tömt och till salu. Jag förstår inte riktigt varför vemodet är så stort och varför jag har så svårt att skiljas från det där huset, men en av anledningarna kan säkert vara en inre bearbetning av mitt eget förhållande till döden och det som följer i dess spår. Det är första gången som jag i vuxen ålder måste förhålla mig till familjesorg – hur man bevarar sina minnen utan att kunna ta på dem.

Idag hade jag ett praktiskt ärende dit och satte mig för att spela lite på hennes piano. Igen. Det där pianot har både jag och min syster stora känslor för och många minnen av. Jag har haft dåligt samvete för att ingen av oss har möjlighet/plats eller vill husera pianot efter farmors bortgång och sedan september har jag satt mig flertalet gånger i huset; på den trebenta, vackert svarvade, tunga och livsfarliga pianopallen för lite pianoplink. Inte för att det låter så värst bra, utan mest för att höra dess speciella klang, och för att väcka slumrande minnen. Idag blev jag dock förvånad, då flera tangenter lät mer falska eller gav ifrån sig mer dämpat ljud än tidigare, och framför allt sedan sist jag spelade. En tår av svårmod trillade ner på de slitna tangenterna, men så insåg jag att det faktiskt är ett tecken. Pianot har gett oss fina minnen att bevara, har gjort sitt och förfaller nu så smått, så att ingen ska gnagas av något dåligt samvete.

Så fortsatte jag spela ytterligare en liten stund, låste sedan och gick därifrån med lättat sinne.