Från självklarhet till ensamhet

Granntanten som på midsommarafton förlorade sin man har entrédörren vidöppen. Det ser jag härifrån. Den dörren har ofta varit öppen en stund varje dag, som för att vädra ut stillhet och långsamma steg.

Nu får jag en magkänsla som både sliter och lugnar; hela dagen har dörren stått öppen. För mig ser det ut som om hon släpper ut hans själ, släpper taget en aning. Eller som om hon söker gemenskap på andra sätt.

Häromdagen ringde jag på för att berätta att vi tänker på dem. Hon bad mig komma in och drog av plasten som till vardags täcker soffan i finrummet. På bordet låg papper i prydliga högar; hennes andra halva att sortera ut. Hon gick omkring med sin lilla kalender i handen, som för att samla dagarna och sig själv – försöka hålla i alla fall lite koll.

Med smält blick berättade hon om hur hon fortfarande vänder sig om i sängen för att säga godnatt. Hon berättade om sina monologer, som hon alltid haft, och alla de gånger hon fortfarande är på väg att fråga sin man; om de saker bara han kände till och de sysslor bara han utförde. Och hon har ju så rätt; över 40 års rollfördelning i äktenskapet sätter sina spår. Tidigare självklarheter förångas och lämnar bara osäkerhet kvar.

Så tänkte jag på mig och maken, att vi också – redan – har så klar fördelning på mycket i vår gemensamma tillvaro. För att effektivisera vardagen. Ett till synes nödvändigt val som det tål att tänkas på lite extra.


Andra bloggar om: eftertanke, äktenskap, ensamhet, rutiner