13 augusti 2008

Längtan efter empati

Jag, jag, jag.
Alltid jag och det faktum att hela världen kretsar kring just detta jag.

På mitt sätt.
Som jag vill – och när jag vill.
Jag, framför världen och framför familjen.
Mina regler och mina lekar.
Gör precis som jag.
Nu.
Varför inte?
Dansa efter min pipa.
Sammanbrott.
Skrik.

I detta stormiga kölvatten går jag och maken med krökta ryggar; vi sopar och ställer i ordning. Samtidigt försöker vi göra utfall för att någon gång hinna ställa oss framför henne, för att förmana och ge henne bättre förståelse mitt i allt frustande, framrusande. Detta sopande, iordningställande och framspringande tar på krafterna, sinnet svartnar ofta och vi känner oss maktlösa när vi dessutom slås av insikten att Loppan förmodligen är den som har det tuffast.



Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

smultron sa...

Du skriver så fint om nånting jag känner igen. Det är jobbigast för dom själva, det tror jag med.

Zäta sa...

Det är nog en fas de måste igenom. Utan trots ingen självständighet. Ju större trots desto stabilare vuxna. Inte lätt att tänka på när man står mitt i stormen men något att intala sig mellan varven. Och det går ju i vågor. När hon är åtta är hon förmodligen harmoniskt och tillfreds igen.

RANA sa...

Oj, hjälp. Ordet 'naturkraft' kommer för mig...