30 september 2008

När utsikten tar slut

Mormor har beställt fisk från köket på ett äldreboende, och jag hämtar den åt henne.

Ålderdom och envishet har gjort henne till en enstöring, och det är få saker hon engagerar sig i dessa dagar. Hon är barsk, glömsk och slö, säger hon själv. Med håret på ända och klädd i både tjock kofta, benvärmare och fårskinnstofflor tittar vi på det hetsiga regnet utanför. Hon ger signaler om att jag minsann kan gå, men jag dröjer kvar en stund till och undrar om ensamheten gjort henne så här, om det är uppgivenheten, orkeslösheten eller bara 91 år av kropp, själ och dess bagage.

Jag undrar om jag blir sån när jag blir gammal, om jag får lov att bli gammal överhuvudtaget. När slutar man bry sig, och hur kommer det sig? Är det livsgnistan som uteslutande avgör? Jag blickar ofta framåt och finner ro i det faktum att jag rimligen bör ha gott om tid kvar. Hur orkar man lyfta blicken när man redan kommit fram och utsikten tagit slut?

Så ovärdigt kan man väl inte leva, tänker jag med andan i halsen och så symboliskt "glömmer" ta av skorna när jag kommer in till henne.

Mina tidigare ord har bl a varit liknelsen vid en fin gammal båt utan roder. Så är det nog; hon har varken motor, roder eller åror och sitter ute på havet, bearbetar livet och ser solen gå upp och ner, ser himmel och hav byta nyanser med varandra och låter vardagens och ödets vind styra tanke och kurs. Det kanske inte är fy skam, det kanske räcker?

– Jo tack, det knallar och går.

Som hon alltid säger.
Så ofta att jag nu tappat förståelsen för ordens innebörd.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket vacker skrivet!

smultron sa...

Jag tror att det räcker mycket långt.

Var dags glimtarn sa...

Ja verkligen vackert skrivet. Läs för henne!

Kram

Peace in mind sa...

Jag tror som Smultron att det räcker, men för den som har åror, roder och motor i behåll är det svårt att se farkosten bara driva med strömmen.

Sara sa...

Jag tror att det är livsgnistan som avgör en hel del. Min morfar som är 88 år har alltid haft den där gnistan. Tills för några veckor sedan. På dessa få veckor har han åldrats enormt. Men så kommer den tillbaka, lite då och då. Den där livsgnistan.

Fint skrivet!

Anonym sa...

Hej Anna!
Det var längesen jag kommenterade. Jag läser oftast dina inlägg i det tysta :-) Det här var så fint skrivet och något jag funderat över mycket på sistone att jag bara var tvungen att kommentera.

Jag börjar förstå mer och mer att var tid har sin charm och sina bekymmer. Livets alla faser. Varje person får såklart fler ärr med åren, sen om erfarenheterna gör en klokare, bittrare eller starkare eller hur det blir är nog individuellt. Men hoppet, livsgnistan, är nog helt nödvändig för att göra livet uthärdligt.

Anonym sa...

Det är inte lätt att vara gammal. Det är inte lätt att vara ung. Men det är inte särskilt lätt däremellan heller.

Det får mig att tro att livet nog inte är ämnat att vara lätt. Om allt vore lätt, frid och fröjd och en enda stor räkmacka, vad skulle då hända med empatin för andra? Den som inte smakat motgång eller lidande kan inte känna in en annan människas situation fullt ut.

Så som du nu känner in.

RANA sa...

*läser och nickar och blir lite ledsen å hennes vägnar, och dina*

Anonym sa...

Jag tycker om hur du skriver.

Jag funderar själv på det där, när jag ser gamla damer sitta på sina rollatorer utanför huset eller så. Och de rufsar sig lite i håret för att de vill se bra ut. De pratar om att det är dags att klippa håret och har kanske klätt sig med omsorg. De bryr om såna saker fortfarande. Sånt reflekterar jag över.

Solrosfrö sa...

Orden berör mig. Min mormor fyllde precis 89 år och är så bräcklig och skör numera. Virrig och har till och från tappat livsglädjen. Jag tyckte om din beskrivning om båten mitt ute på havet som stilla guppar runt. Så är det nog.