Det måste finnas andra vägar, som sparar lite energi, som är lite smidigare och aningen mer krattade. Men var är de? Vi har nog tappat kartan. Jag vet att det ska vara turbulent nu, men som förälder måste man finna ett sätt att stå hyfsat upprätt i stormen, det går inte att spika för fönsterna och springa ner i källaren. Just nu gör jag ingetdera. Istället står jag på knä med arg-rosig kind och ryter åt vindarna, hytter med näven och inbillar mig att mina vässade ord ska få ovädret att dra över.
En väninna bad mig läsa om sexårstrotsen i Katerina Janouchs bok "Barnliv", och såvida jag inte får litteraturtips eller erfarenheter från er (en ödmjuk vädjan alltså) är jag villig att ringa ett samtal till vårdcentralens storlockiga barnpsykolog med blodröda läppar – från Värmlands djupaste skogar. Hennes ord är som såpbubblor, och gudarna ska veta att vi kunde behöva några såpbubblor nu.
Ikväll drar det således ihop sig till stormöte, mig och maken emellan.
Lilla Loppan har alltid varit intensiv och envis – på gott och ont – från den dag hon föddes: Extremt viljestark och med utbrott som just nu är enorma.
Vi behöver nya infallsvinklar och lite hjälp.
Och Loppan behöver oss och vår trygghet.
13 kommentarer:
Det är kanske inte rätt ord och inte rätt tillfälle men tänk en annan situation, nu eller om fler år, när ditt hjärta kommer att blöda av stolthet över din viljestarka dotter. över att hon står emot, säger ifrån, inte låter sig hunsas. När du ser tlllbaka på era fighter och tänker att där, där grundlades det. Hmm, ett försök att lägga några mildrande ord över en jobbig situation...
Jag känner, som vanligt, igen mig i dina beskrivningar av den svåra föräldrarollen, den invecklade relationen mamma-barn och din rådvillhet. Jag kommer också, som vanligt, att snylta på de kloka kommentarer som du får på ditt inlägg från alla erfarna mammor där ute.
Kanske hittar ni lite ny energi, du och maken, när ni samlas till krismöte. Kanske kan en genomgång av strategierna, ett klargörande av målet, taktiken, vägen dit osv. fungera som en liten rensning av känslor och tankar. Så brukar det funka för mig. Sonen känner redan innan han vaknar nästa morgon att luften är renare, att förldrarna är mer fokuserade, står stadigare. Och han bli lugnare.
Men som sagt, jag väntar på kloka ord, från kloka förldrar. Jag med.
Och jag skickar kramar till dig!
Ett uttryck jag ofta använder när barnen behöver vägledning men agerar ut totalt oönskat ;) är : - Det här är inte ok med mig. Låter kanske banalt. Men då har jag sagt att beteendet inte är ok, utan att skrika. Man kan ju skicka till rummet 100 gånger, eller själv gömma sig men jag brukar tänka på hur det ser ut utanför våra väggar. Hur man bemöts i den "stora världen" när man beter sig "oönskat" (du hajjar trots ordvalet hoppas jag), så brukar jag följa upp det där " det är inte ok med mig" och agera efter hur världen utanför gör. T ex, om man slår får man inte vara med. Ingen ska behöva ha ont för att ngn annan är arg. Slå kudden hundra gånger tillsammans, det är tom kul tycker ungarna. Skrik allt vad du kan i badrummet där det ekar tillbaka kraftfullt, men inte i mina öron. Det är inte ok med mig. Badrummet bryr sig inte däremot. Äsch, svårt, men just uttrycket inte ok med mig tar våra barn till sig. Samt hör jag dem säga det till andra. Det visar på en personlig gräns om inte annat. Jag säger det även till deras kompisar ibland, när det behövs. Att hos oss är det inte ok att hoppa i soffan eller vad det kan vara. Konstigt nog tycker jag uttrycket fungerar på de flesta. Att nähä, ok jag hajjar.
Vi har precis gått igenom en liknande period med vår 6-åring. Aldrig förr har jag/vi kännt oss så maktlösa. Vi satte oss ner tillsammans och som föräldrar skrev vi samman oss och såg över vår vardag. Vi försökte se ett mönster i hans beteende. Till slut kom vi fram till att vi måste stå fast vid vad vi sagt, ha tålamod, inte brusa upp, stötta varandra som föräldrar, låta 6-åringen ringa till mormor och beklaga sig över hur hemskt han har det=)
Mycket händer i deras liv just nu med förskoleklass och livet i skolan. Vi såg att vår 6-åring inte mådde bra av att leka med sina kompisar efter skolan varje dag (bara för att han inte går på fritids) utan behöver lekfria dagar, vilket har gjort honom till en, just nu, mycket behaglig kille som fortfarande brusar upp och blir arg några gånger per dag men inte alls som innan. Detta är inte sista gången vi kommer att känna oss maktlösa men övning ger färdighet=)
Vi behövde våga släppa taget om honom, absolut inte helt, men en liten liten bit. Han behöver visa att han klarar sig och vi behöver se att han gör det.
KRAM!
/Sara
Tänk bara vilka fantastiska föräldrar Loppan har som orkar och det är precis det hon behöver. Belöningen får ni säkert om en sådär 12-14 år när hon fattar det rätta beslutet helt på egen hand=). Var på en föreläsning där föreläsaren berättade om sin son. Intresserad och engagerad mamma som hon var gjorde hon allt för sin son och uppfostrade honom som hon trodde var rätt. En kväll när han var 17 år och kom hem tidigt från en fest frågade hon honom genast varför han kom hem innan han behövde komma hem. Han ville inte svara henne. Några dagar senare fick hon sitt svar. Han sa:- Den där festen mamma, jag kände efter ett tag att det inte var en fest som jag skulle vara på ( med droger och annat) så jag gick hem.
Där fick hon sin belöning, om än många år senare.
(Huu vad långt detta blev...god natt!)
Oj, vad jag känner igen min. Min stora har haft en intensiv trotsålder sedan hon föddes. Då och då blommar den upp och når stormstyrka. För oss gick det så långt att vi fick extern hjälp och idag är hon (och vi!) helt andra personer.
Vi gick i en hård skola som i stort gick ut på följande:
- Tillbringa tid med henne. Vi fick kartlägga tiden vi tillbringade med bara henne och den visade sig, helt förvånande faktiskt, vara allt för liten. Det var all tid, sagoläsning, småprat, bakning, disk, åka och handla. Läxa: att tillbringa minst tjugo minuter per förälder med bara henne varje dag. Då började förändringarna.
Den andra saken vi fick göra var att börja ösa i hennes positiva vågskål. Det är på något sätt verkligen så att den där devisen om att barn tar det de får, och får de inte positiv uppmärksamhet skaffar de sig negativ.
Så vi började berömma positivt beteende så det nästan blev löjligt. På ett konstruktivt sätt; "så glad jag blir när du hjälper din syster" t ex. Vi berömde, smörade, berömde, smörade. Och vi som tyckte att vi varit positiva föräldrar förut. Berömde henne för hur hon var mer än det hon gjorde och talade hela tiden om hur positivt hon påverkade oss med sitt beteende. Detta hade direkt och omedelbar effekt.
Ett led i detta var en klassisk "orm" på kylskåpet. En lång orm som hade siffror på sig och med jämna mellanrum frågetecken. Tre uppdrag att klara varje dag inriktade på att lösa just hennes knutar.
Hennes var:
- avbryta det du håller på med och gå och lägga dig inom 5 min efter att mamma sagt till
- släcka lampan inom 5 min efter att mamma sagt till
- låta bli att slå tillbaka när lillasyster gör något dumt.
En stjärna för varje klarat uppdrag per dag, gav i snitt två stjärnor.
Efter ett antal stjärnor på siffrorna på ormen kom ett frågetecken och en belöning fick dras bland kort vi gjort själva. T ex köpa en serietidning, grilla korv med oss, välja bubbelvatten i affären... Många små belöningar och senare i ormen några större, typ gå på museum...
På ormens huvud vid slutet en stor överraskning - vår tös fick ta hål i öronen.
När vi var klara fanns inte problemen längre och vi hade bytt mönster.
Massor av andra saker ingick, t ex jobb med att förbereda henne på saker och prata om känslor.
Jag tror man kommer långt med berömmet, och ett strukturerat sätt att ösa beröm över barnet.
Idag har vi, efter ett halvårs arbete, en helt annan unge och är själva helt andra föräldrar. Jag kan inte nog beskriva hur detta påverkat vårt liv.
Oj, detta blev långt. Förlåt.
Mina tvillingar har också varit extremt viljestarka och envisa sedan den dagen de såg världens ljus.
Vi har haft perioder som varit väldigt tuffa. Minst sagt. Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har känt mig totalt desperat ibland, men jag har alltid förklarat efteråt varför jag blivit så arg och att jag älskar dem över allt annat.
Nu är de 8,5 år och allt det där jobbiga är som bortblåst. De är fortfarande lika viljestarka. De är fortfarande lika envisa. Nu lägger de dock all den där viljestyrkan på andra saker istället.
För övrigt brukar jag säga som vardagsglimtarn: att det där är inte ok. Dessvärre lyckades jag nog inte behålla lugnet alla gånger jag sa att just det beteendet faktiskt inte är ok. :)
Det går över. Fast jag vet, det kan vara helt knäckande medan det pågår.
När jag tittar på teckningen ser jag att Loppan i alla fall inte uppfattar dig som arg hela tiden. Du ser jättefin ut. Snygga örhängen!
Det är nog en bra idé att prata med barnpsykologen. När det går så långt att man känner att man vill ha hjälp så tror jag det är det bästa. Dessutom är ni ju väl motiverade och mottagliga för hjälp. Det är skillnad på att aktivt söka hjälp och på att få goda råd och tips körda upp i ansiktet innan man själv inser/anser att det behövs.
Den Jensen jag känner genom det du skrivit, är en intagande, förstående och mottaglig kvinna och det gör mig övertygad om att ni kommer komma igenom den här krisen med håret i behåll.
Skulle psykologen visa sig vara ett nöt tror jag det kan finnas vettigt folk att tillgå i kommunen också, som jobbar med familjerådgivning.
Hoppas, hoppas, hoppas att ni får en helg med stiljte.
Trots, ja. Viljestarka och utåtagerande barn. Det har jag haft och har. Stora tösen var det jobbigast med runt 3 och 6 årsåldern. Tonåren är som en walk in the park nu.
Lilltösen (snart 7 år) har sitt sätt att trotsa, men det blir aldrig dom stora scenerna som med sonen, 5 år. Hans trots kommer i perioder. Ibland hamnar jag i trotset själv men oftast lyckas jag tackla det och perioderna blir då kortare och inte så jobbiga för nån av oss.
Förr blev det stora utbrott med vevande armar, tårar och skrik. Då var det bara hålla om och vänta ut och "stå kvar", som fungerade. Efteråt var det frid och fröjd och vi pratade om det lite senare, när det inte var så laddat.
Nu är det mer att han spelar över, lyssnar inte, retar sina syskon och verkar inte riktigt kunna styra över vad han gör och tjurar när vi säger ifrån. Det är lättare att hantera. Jag försöker förhålla mig till det som om det var något som "händer honom" och inte att det är han själv.
Mina "strategier" för att hantera och bemöta trots har varit att:
1. Ge mer positiv uppmärksamhet och beröm. Få barnet att känna att det bara är vi två. Det behöver absolut inte vara långa stunder, bara ge hela sin odelade uppmärksamhet.
2. Tydlig gränssättning. Under perioder av trots kan sonen inte ens välja skor. Allting blir upphov till konflikt och bråk. Jag försöker ge så lite alternativ som möjligt.
3. Lagom stimulans. Just nu tycker jag sonen går lite för lite på förskolan men oftare är det nog tvärtom, att barnen gör väldigt mycket på en dag. När tröttheten sätter in ökar konflikterna. Det gäller att bromsa i tid.
Tiden mellan trotsperioderna tänker jag på att:
1. Eget ansvar. Jag ger barnen större utrymme och frihet att hitta på saker själva.
2. Nya utmaningar. Jag tänker på att trotset hänger samman med utveckling och att sonen växer hela tiden. Jag kanske inte hänger med i hans takt och får försöka hitta på nya saker att göra med honom. Helt plötsligt visar han sig redo för att träna skrivning och tycker det är kul.
3. Rutiner är viktiga i vår familj, annars funkar det inte alls. Men jag kör också med att ibland bryta mot rutinen och förvåna barnen med t ex glass mitt i veckan, läsa extra länge på kvällen o s v. Dels ger det guldkant och blir nån slags belöning men det förstärker också rutinerna. Genom att frångå dom, blir dom tydliga. (Låter kanske konstigt?)
Det var väldigt nyttigt att få sätta det här på pränt, kände jag. Kanske inga nyheter direkt, men det här fungerar för oss.
Å, jag känner med dig. Och igen mig. Jag läser noga, noga alla råden du fått. Så kloka, jag ska inte ens försöka komma med några fler.
Men jag tycker inte alls det låter som en dum idé att ringa den storlockiga barnpsykologen.
Jag skickar många lycka till, till dig och hela din familj.
Verkligt insiktsfulla ord – ett stort och hjärtligt tack till er alla! Vilken tur att jag har er.
Vi tar ett djupt andetag, jag och maken, och laddar om.
Jag har också ett barn som har en vilja av stål...hon är dock inte sex utan snart 4. Har inga råd. Känner mig själv ofta väldigt maktlösnär det gäller henne. Men jag tar till mig av råden här ovan som du fått. Hoppas ni hittar ljus i ert mörker och får den hjälp ni behöver.
Det kanske kan vara skönt att få höra någon utomståendes råd och synpunkter. När det känns som att järnridån gått ner. Men det är bara vad jag tror.
6-åringar. Jag säger då det. 6-åringar. Det där folk säger om "Små barn, små bekymmer. Stora barn..." det vill jag liksom inte ens tänka på när stormen är här.
Skicka en kommentar