Utanför dörren snurrar en brocka (betong- och cementblandare) dagarna i ända.
Knorrande, malande.
Vi putsar huset.
Nej, rättelse: Vi får huset putsat.
Autentiskt salig över att för en gångs skull inte vara den som ensam i kvällsmörkret står och sliter till det där ljudet sluter maken ögonen, ler, hummar något ohörbart och vickar långsamt på huvudet – fram och tillbaka.
Snart sex års totalrenovering av ett sextiotalshus tär på krafterna. Både fysiskt och psykiskt.
Andra bloggar om: kärlek och slit
6 kommentarer:
Ha ha ha, låter som din make kan den där blandarens rytm :) Bra att ngn annan gör jobbet. Renovera 6 år. Mama mia!
Det är sann kärlek, det...att kunna se sin partner i rosa skimmer, trots litet avvikande beteende.
Så härligt att ha någon som gör jobbet! Det är en ljuvlig känsla. Det händer mycket, mycket sällan här i Åretruntparadiset. Maken har hög gör-det-själv-tröskel. Men snart ska det komma någon och slipa alla våra golv. Lovely!
Förstår precis vad du menar. Vi har hållt på i 10 år och jag bara längtar efter en hantverkare som fixar och donar.
Det kommer att bli så snyggt! Hoppas på en liten bild när det är färdigt.
Lyx! Att någon annan gör jobbet. Här gör vi det mesta själva. Men fönstren lämnar vi till proffs. Och vilken underbar känsla att se hur snabbt och till synes lekande lätt fönstren blir rena. Medan vi själva kan sitta och vifta på tårna i soffan... Typ. :-)
Skicka en kommentar