Jag läser och lär

Med en seglivad förkylning som kommit och gått under snart tre veckor sitter jag och läser Kallifatides senaste. Den är minst sagt stinn på små visdomsord, som jag vill anteckna omgående och spara nära hjärtat. Det är också andra boken i rad som bl a ingående beskriver en sjuk eller gammal person i sitt dödsögonblick. Med mormor i åtanke blir det alltför lättrelaterat, och så klart gråter jag lite. Först nu har tårarna efter mormor hittat en befriande väg ut, och jag gråter både över henne, livet i sig, lyckan och för att man så förbluffande lätt kan ta på livets mening när någon närstående dör.

Orden jag tänker läsa på hennes begravning är klara. Det blir mitt sätt att tacka och säga farväl, även om jag förmodligen och för lång tid framöver kommer att gräma mig över att inte ha uttalat dem medan hennes hjärta fortfarande slog. Alla känslor vi kan sätta ord på ska få släppas ut och färdas kortast möjliga väg. Tystnad skapar bara distans. Att spara orden till stunden framför kistan renar egentligen bara mitt eget samvete och visar bara min kärlek till henne inför de andra. Men någonstans vet jag att hon vet, och det räcker så. Ändock: Visa kärlek, och prata om din kärlek. Det kommer alltid en dag då det är för sent.

Den senaste tidens alla tankar och händelser har blottat mina nerver. Visst fick jag känsligare och mer analytiskt lynne på köpet, men med nerverna blottade ser jag ju dem faktiskt. Självinsikt och mental utveckling är förmodligen det nyttigaste i livet, näst efter kärlek, mat och sömn.

Därefter kommer julmarmelad med fikon, som jag kokar ikväll!