Alternativa världar

Pennan raspar mot pappret; fler färger, nya linjer. Loppan sitter djupt försjunken, har stängt in sig i en värld ingen annan får plats i. Allt omkring henne försvinner och hon ger sken av att själv få oskarpa konturer när hon tar fram ett papper och börjar rita. Oftast är en ritstund vid skrivbordet det första hon företar sig när hon kommit hem från skolan. Som en välvald, kombinerad stund av avskärmning, avkoppling och bearbetning. Hälsosamt, tycker jag som oftast hoppar från sten till sten i vardagen, utan att sätta mig ner förrän barnen har somnat.

Men Loppan har hittat en glänta bland alla vardagsstenar, och jag avundas henne och alla de fina tillfällen hon skaffar sig. Det närmaste jag kommer en motsvarande egen glänta är när jag läser, eller när jag får sitta bredvid henne: Det spikraka håret hängande neråt, djupa andetag, hennes målmedvetna hand utan minsta tvekan, värmen från skrivbordslampan. När jag sitter där intill henne och vässar några av hennes färgpennor minns jag någon som sagt att tiden inte går. Tiden kommer till en, och då står det var och en fritt att ta emot den. Just där, i hennes lampsken, vet jag att barn måste se tiden just så. Utan att veta om det, och oavsett sysselsättning. Och att synsättet förändras med tiden, ofta till det sämre.

Jag spär på min avund, pussar henne på hjässan och går ut i köket för att skala potatis.
Visst ska även jag hitta mina gläntor.
Jag är bara lite dålig på att leta.


Blomstervärlden. Här bor små varelser, som byggt rutschkanor och trappor mellan de vackra blommorna.