Själv var jag lite fransig i kanterna; över att knappt kunna urskilja färgen på Lillebrors leriga overall, av alla avenbokshäckar, där löven envist hänger kvar som rasslande lik, av den fuktiga dimman, av den vädertyngd som idag väckt min astma och över den brunkletiga förödelse som snön åstadkommit.
Då tar Lillebror ett fastare grepp om min hand och säger glatt, som på begäran:
"Mamma, det är lite dimmigt, men det är verkligen en fin dag idag!"
Kloker. Toker. Glader.
5 kommentarer:
Ååh - gulllungen! Han värmer hjärtan ända nere i Hamburg, det kan du hälsa honom! :-)
Å vad härligt.
Halleluja vilka kloka barn det finns!
Vilken bild!
Vet man inget annat så kan det ju vara det. Även dimmiga dagar kan vara fina.
Skicka en kommentar