20 november 2008

Rädslan knackar på

Så förbenat insiktsfullt skrev jag om livet och döden häromdagen. Så präktigt, så späckat av ny lärdom. Jag formulerade orden och satte dem på piedestal, för er att beskåda.

Bara för att jag beskurit terrängen i den djupa skogen en aning, så betyder inte det att jag inte blir rädd för dess mörker. Igår kväll kom kallsvetten krypande, från fötterna och uppåt. Stormen skrek okvädingsord åt mig utanför knuten, och jag låg under täcket och lyssnade på min andning och begrundade det faktum att den en dag också kommer att upphöra. Som en cape-draperad lieman i för gammalt gummi inne i ett av spöktågets hörn angrep rädslan mig – för ett test. Och jag kunde inte stå emot, ville bara dra i nödbromsen. Jag blev rent ut sagt skiträdd för döden och drog täcket över huvudet.

Men så blev alla ljud plötsligt tydliga, alla tankar kristallklara. Jag insåg att jag lever för lite. Åt helvete för lite. Jag ser mig för lite omkring, jag flåsar för mycket för att inte tappa kursen. Jag glömmer bort att det enda jag då gör är att rusa mot slutet. Det går oundvikligen på det hållet, så är det bara.

Att springa baklänges är en omöjlighet, men det är slut nu. Det måste bli ett slut på flåsandet. Jag ska bannemej gå så många omvägar jag kan, stå still så länge jag förmår, och vika av vid så många avfarter jag kan hitta.

Ska man se nyktert på saken, så är det faktiskt banalt.
Att skrämmas av döden, som drabbar oss alla en dag.
Istället borde vi bli rädda för vår livspassivitet.
Den är farlig.
Livsfarlig.

6 kommentarer:

Åretruntparadiset sa...

Kära Anna, nu var du verkligen insiktsfull. Tack för ett inlägg som fick håret att stå rakt upp på armarna och skaka om rusaraktframtillvaron. Kringelikrokar var det. Pauser. Stanna till. Tack än en gång!

RANA sa...

Mmm. Mmm. Mm. Håller så mycket med!!!!

Och så massor av grattispussar från mig i efterskott. Du fina!

/R

smultron sa...

Livspassiviteten. Den ligger bakom mycket av min ångest, tyvärr. Inte döden. Den har man liksom inget att sätta emot. Den händer alla förr eller senare.

Lisa sa...

gå så många omvägar jag kan! fy vad bra sagt. jag imponeras och inspireras!

Figges Blogg sa...

Bra skrivet.
Så ska man komma ihåg det där.
Det är lika svårt som viktigt.

Fröken Förgätmigej sa...

Du har sååå rätt. Livspassivitet är en stor fara. Man bara rusar på i ekorrhjulet och betar av dagarna på löpande band. Men hur ska man få stopp på hjulet? Finns det någon nödbroms? I så fall ska jag dra i den nu....
Tack för ett riktigt bra inlägg!