Rädslan knackar på

Så förbenat insiktsfullt skrev jag om livet och döden häromdagen. Så präktigt, så späckat av ny lärdom. Jag formulerade orden och satte dem på piedestal, för er att beskåda.

Bara för att jag beskurit terrängen i den djupa skogen en aning, så betyder inte det att jag inte blir rädd för dess mörker. Igår kväll kom kallsvetten krypande, från fötterna och uppåt. Stormen skrek okvädingsord åt mig utanför knuten, och jag låg under täcket och lyssnade på min andning och begrundade det faktum att den en dag också kommer att upphöra. Som en cape-draperad lieman i för gammalt gummi inne i ett av spöktågets hörn angrep rädslan mig – för ett test. Och jag kunde inte stå emot, ville bara dra i nödbromsen. Jag blev rent ut sagt skiträdd för döden och drog täcket över huvudet.

Men så blev alla ljud plötsligt tydliga, alla tankar kristallklara. Jag insåg att jag lever för lite. Åt helvete för lite. Jag ser mig för lite omkring, jag flåsar för mycket för att inte tappa kursen. Jag glömmer bort att det enda jag då gör är att rusa mot slutet. Det går oundvikligen på det hållet, så är det bara.

Att springa baklänges är en omöjlighet, men det är slut nu. Det måste bli ett slut på flåsandet. Jag ska bannemej gå så många omvägar jag kan, stå still så länge jag förmår, och vika av vid så många avfarter jag kan hitta.

Ska man se nyktert på saken, så är det faktiskt banalt.
Att skrämmas av döden, som drabbar oss alla en dag.
Istället borde vi bli rädda för vår livspassivitet.
Den är farlig.
Livsfarlig.