Kanske det vänder?

Sent om nätterna vaknar jag, med ett ryck. Jag tror att främmande ljud har väckt mig, men det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Dårskap. Vaksam sitter jag kapprak i sängen. Tittar, lyssnar ut i mörkret. Är det inte någon som går ute på terrassen? Är det inte för många ljusskiftningar i månskenet utifrån? Varje natt, i en månad nu, och det är så svårt att sedan somna om.

Jag tror att det brinner, att någon tänder på eller riggar en eldsvåda på vår tomt. Jag minns knastret, smällarna, röken, ljuset och fräsandet vid branden ett par gator nedanför oss. Jag tycker mig höra det fortfarande, om nätterna. Efter de många anlagda bränderna i staden den senaste tiden, efter att flera gånger i veckan ha cyklat förbi några av resterna och i vetskapen om att den skyldige ständigt friats p g a bristande bevisning, har jag haft en inneboende rädsla i både bröst och huvud. En inneboede jag inte kunnat avvisa om nätterna, hur mycket jag än försökt.

Men igår hände något. Igår gjorde julen sitt intåg: Stadskärnan myllrade av människor, klostret fylldes till brädden med gammaldags julstök, pyssel, pynt, hantverk, dofter, godis och medeltidsmusik. Och Loppan blev dubbad till riddare – av riktiga riddare i rustning, till häst! Alla lyckliga barn, ljusslingor i träden, dekorationer, all värme och alla leenden.

Jag sov gott inatt. Jättegott.
Kanske vänder det nu.