Sverigedemokraterna, offerkoftan och förståelsen

Så här en vecka efter valet känner jag mig minst sagt svajig i mitt politiska och känslomässiga förhållningssätt gentemot SD.

Somliga dagar känner jag att vi dömer för fort, att vi drar alla väljare över en kam, att merparten SD-väljare förmodligen trott sig ha röstat på en hjärtefråga och tror att minskad invandring skulle kunna täppa igen hålen i vårt smått läckande välfärdsskepp. Då känner jag som Maciej Zaremba. Då känner jag också som operasångaren Rickard Söderberg, som menar att vi behöver prata mer med varandra och kramas lite mer. 

Andra dagar blir jag förbannad och känner som Fredrik Virtanen, som skriver att SD-väljarna inte alls är några offer  att de mycket väl visste vad de röstade på och att det vore dumt att påstå något annat, samt att argumentet att det finns avvikande rötägg inom varje parti faktiskt inte håller. Svenska journalister, däribland Sanna Lundell, som skriver om sin SD-kritik, berättar om hoten och breven de får: "Inget annat svenskt parti har anhängare som hotar journalister på det här sättet”. Påståendet att vi måste försöka förstå hur SD-väljarna tänkt kan ju te sig enormt empatiskt – vilka andra typer av väljare skulle vi ”vurma” för och försöka bearbeta på samma sätt? Eller är det en slags samhällelig modersinstinkt som aktiveras? Kan den gjuta olja på vågorna eller blåser den liv i elden och skapar större klyftor? 

Och så uppstår då frågan: Är detta demokratins pris? (Självklart är det bara ett ”pris” för SD-kritiker, men ändå.) För inte finns det väl någon gräns för demokratins rimlighet? Är vi pålästa nog för att rösta? Är demokrati och rösträtt bra oavsett, eller bara så länge alla röstar på partier vars retorik är så slipad och tillputsad* (för att hålla sig inom lagliga ramar, t ex hets mot folkgrupp) att många inte klarar av att läsa mellan raderna och inse konsekvenserna? Vem bestämmer när och hur gränsen är överskriden?Jag vet inte.

Och ja, jag har tjatat mycket om detta i veckan, framför allt på Facebook, men jag tycker att frågan är så central och att det är viktigt att smida medan järnet är varmt för att undvika normalisering. För mig har det varit viktigt att läsa: artiklar, partiprogram, väljarröster  – allt möjligt. För att skapa mig en uppfattning, för att kunna stå upp för vårt samhälle och samtidigt vara en god medmänniska – oavsett om det gäller invandrare eller SD-väljare. 

* För det ska gudarna veta att SD:s partiprogram är. Tillputsat, svävande och ursäktande kvasiödmjukt. Det skriver jag om en annan gång.

Om nostalgi med skygglappar och barn-tv i världsklass

De timmar jag tillbringat framför SVTs Barnkanalen tillsammans med våra två barn har jag sedan länge tappat räkningen på. Lika många är gångerna jag fascinerats och förundrats över såväl programupplägg, variation och mångfald som kvalité och verklighetsförankring. Programledarna är engagerade och grymt skickliga och värdegrunden beundransvärd. Mätningar och undersökningar visar att svensk barn-tv håller världsklass, men det visste ni kanske redan?

Jag antar att skribenten, vars krönikor brukar tilltala mig i övrigt, blivit tillfälligt förblindad av nostalgi. Det kan man ju tillfälligt bli ibland. Eller så vet hon inte vad hon pratar om? Har hon sett något mer än Fredagkväll med Malin – endast ett axplock ur den välfyllda tablån?

Och ja, sjuttiotalets (till viss del lätt "vänstervridna") barnprogram hade säkert sin charm och sin funktion, men så måste också dåtidens unga tv-konsumenter varit betydligt mer mediatörstiga än dagens, och svalde det som sändes med hull och hår. Det minns jag själv: Barnprogram-vinjetten funkade ju för böfvelen som klockan för Pavlovs hundar!

I dagens strida, brusande ström av skit-tv för barn sticker Barnkanalen ut hakan och levererar på alla fronter, kanske med undantag av utbudet för tonåringar. Därför blir slutklämmen på kåseriet ett magplask, eller ett barnkulturellt klavertramp om man så vill.

SVTs Barnkanalen erbjuder en högkvalitativ och fantastisk barnkultur för dagens barn och unga, en grupp som varken jag eller skribenten längre tillhör. Låt oss bara inte gå vilse bland då- och nutidens äpplen och päron, inte heller i pannkakan!

Netscan och föreläsningen Internet som "riskmiljö" för barn och unga

Alla företeelser man ställs inför som förälder försöker man göra sitt allra bästa för att få grepp om, för att på bästa sätt kunna stötta sina barn. Deras internetvanor är inget undantag.

Tillsammans med ca 100 andra Ystadföräldrar gick jag tidigare i veckan till en föreläsning med Mats Andersson från Netscan, vilken syftade till att informera om barns och ungas vanor på nätet, och hur vi kan skydda dem mot eventuella kränkningar.

Jag förfasades över såväl föreläsningsmetod som Mats uråldrigt unkna genustänk, och tanken på att han även föreläser för elever, "flera tusen i veckan", gör mig smått mörkrädd. Syftet är säkert gott, men föreläsningen ger oss föräldrar en ytterst snäv bild av internet: "det lurar en pedofil eller sexförbrytare bakom varje hörna". Jag slogs framför allt av bristen på forskning och statistik, som faktiskt finns idag.

Onyanserade skräckscenarion avlöste varandra, det ena värre än det andra, i ett rasande tempo som inte gav utrymme för någon som helst reflektion eller problematiserande frågor: Föräldrar skakade på huvudet och lät så klart chockade. Skåpsgamla könsstereotyper kastades till höger och vänster: Modelldrömmar för tjejer och fotbollsfrenesi för killar. "Gärna könsseparerat vid elevföreläsningar", menade han, svepte om sig offerkoftan och sa att han "önskade att han kunde blanda tjejer och killar lite mer, men det är så stor skillnad. Man måste nästan vara född till tjej för att förstå denna glamour och detta glitter."

Drygt fem minuter ägnades dessutom åt en genomgång av skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor. Återgivningen var väl tänkt att vara humoristisk, men saknade helt förankring i föreläsningen och paketerades dessutom med en uråldrig genussyn som fick mig att gå ut i kapprummet för att hämta sans och lugn. Återgivningen är inte ens hans egen, utan förmodligen tagen rakt av från amerikanske äktenskapsföreläsaren Mark Gungor.

Vi behöver dialog och nyansering – inte rädsla och oro. 
Vi behöver göra korrekta riskbedömningar – inte bara få alla "worst cases" slängda i famnen. 

Varför fokuserar vi t ex inte mer på exempelvis ytligheten och bekräftelsebehoven i dagens samhälle, och vilka konsekvenser det ger? Det är problematiskt att isolera nätet som farozon, när fokus egentligen behöver ligga på t ex värdegrund och etik.

Självklart är det viktigt att vi föräldrar engagerar oss i våra barn och deras tillvaro, var de än befinner sig, men det räcker inte med välvilja och skräckscenarion.

Ta gärna del av de länkar som jag bifogat nedan. De ger lite mer kött på benen.


Länkar:
• Ett av flera blogginlägg av Elza Dunkels, lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet, feb 2013
• Elza Dunkels kommenterar sin medverkan i SVTs Debatt, mars 2013
• Gästblogginlägg på ovan nämnda hemsida, Lena Ydrefelt
• Artikel från Sydsvenska Dagbladet
• Blogginlägg, privatperson som reflekterat efter föreläsning

Om klimatstrutsar – ett vredesutbrott #KlimatVardag

Artiklarna om växthusgaserna och klimatförändringarna avlöser varandra i media, så det är svårt att undgå dem. Läser du texter som denna eller denna (och för all del kritiken också) för att lära mer och kanske vara med och påverka ett litet steg i taget, eller säger du "usch så hemskt" och sticker sedan huvudet i sanden? Kanske kniper du ihop ögonen och generaliserar klimatförändringarna som enbart naturligt cykliska?

Klimatfrågan är den enda samhällsfråga där jag uppriktigt kan känna att jag vill kategorisera människor, och det skäms jag för. Att placera i fack är trångsynt, men jag är förbannad. Och när man är förbannad är man inte särdeles rationell. Jag är förbannad mig själv, mina medmänniskor och på lama politiker. Och det är jag så klart inte ensam om.

Grejen är dock den att de flesta i min omgivning tycker som jag: De tycker forskningsresultaten (ca 98% av forskarna är överens om det mänskliga ansvaret för klimatförändringarna) känns obehagliga och hemska. Majoriteten väljer dock att fortsätta sitt liv med invanda klimat-ovanor (köttet, maten, bilen, flyget, energin):

Inte ska jag väl behöva säga upp delar av min välfärd för att bidra till en bättre värld? 
Detta ska väl i alla fall regeringen och "de där i Rio" ta ansvar för och besluta om först, innan jag ska behöva ta ställning?

Till syvende och sist kan jag ändå bara ta ansvar för min egen familjs vanor och ovanor. Jag kan bara välja åt mig själv och ska inte döma andra. Men hur freakin' lätt är det, när det gäller förutsättningarna för hela fucking planeten!?

Pannkakor med kokosmjöl

Idag testade vi att steka pannkakor på nytt sätt. En del av vetemjölet ersattes med kokosmjöl, som innehåller 61% fibrer, väldigt lite kolhydrater och 0% gluten.

Resultatet blev bra tyckte jag. Man känner att det smakar lite annorlunda, men Loppan sa inte ett pip, och hon är pannkaksfreaket här hemma.

Och mättare blir man, så klart!

Bönpesto

På baksidan av en förpackning torkade bönor hittade jag ett recept på bönpesto. Den blev fantastiskt god! Receptet har jag modifierat något.

Jag ser hur många användningsområden som helst: Till ugnsbakade grönsaker, grillat, på smörgås eller crostini eller som dippsås.

2-3 dl valfria bönor (skölj väl, om du använder bönor på burk)
1 dl riven parmesan
2 vitlöksklyftor (rivna)
1-2 krukor basilika
1 näve färsk spenat (kan uteslutas, då räcker 1 kruka basilika)
ca 1 dl oliv- eller rapsolja (jag väljer raps)
1 citron (saften)
salt och peppar

Kör alltsammans ordentligt med stavmixern och reglera konsistensen med mängden olja (ofta tar jag mer än angiven mängd olja). Smaka av med salt och peppar.

Tänk på klimatet och ät mer bön- och baljväxter och mindre kött.

Evighetsdiskussionen närodlat v/s ekologiskt #KlimatVardag

Det behövs ingen djupare förkovring för att upptäcka evighetsdiskussionen mellan närodlat och ekologiskt. Man vill ju ta ställning, ställa sig i en hörna och rita lagflaggor tillsammans, liksom. Det hör väl lite till mänsklighetens natur; att vilja kategorisera omgivningen för att göra den mer hanterbar.

Jag fick en fråga av min vän Lisa – en fråga som är väldigt representativ och som kan användas som utgångspunkt: "Ska jag välja svensk blomkål eller belgisk, ekologisk?"

Mitt spontana svar var "svensk", men efter att ha läst lite (både fakta och åsikter) inser jag att man måste tänka ur flera aspekter än så. När det gäller total miljöpåverkan står transportkostnaderna för en väldigt liten del av de totala utsläppen, vilket betyder att det egentligen är bättre för klimatet att välja ekologiska varor, även om de är importerade. Hur varan är producerad är viktigare än var. Lotta Brinck, matjournalist och dietist, skriver om sin åsikt. Läs gärna!

En brasklapp, dock: Klimatvinsten med min ack så fint ekologiska varukorg slukas lätt av bilresan till butiken.

Motiven för att köpa närproducerat (lokalt eller svenskt) kan också vara goda: Man vill vara med och stötta det lokala näringslivet. Väljer man närodlat får man dessutom ofta produkterna när de är som bäst, både i säsong och i mognadsprocess. Två viktiga faktorer.

Sedan har vi produktionssättet: En frilandsodlad grönsak är så klart mer klimatsmart än en drivhusodlad motsvarighet. Den sistnämnda kräver stora mängder fossila bränsle vid uppvärmningen. Växthus uppvärmda med fjärrvärme är bra, men hur vet jag det när jag står i butiken och ska välja?

Jag vill här belysa de olika synsätten eftersom jag själv inte riktigt vet på vilken fot jag ska stå. Jag har börjat staka ut en miljövänligare väg för mig och familjen när det gäller maten, men vi tar det ett steg i taget. Min största ambition är att faktiskt koppla bort "autopiloten" och försöka läsa på och bilda mig en uppfattning. Förhoppningsvis kan jag också skapa både nyfikenhet och diskussion, och alla åsikter är välkomna, både här eller när vi ses!

Chokladbollar utan socker

Vi försöker tämja blodsockerkurvorna här hemma och jag tycker det går ganska bra. Att kunna röra ihop chokladbollar som inte innehåller socker och som är en lyxig och hyfsat nyttig komplettering till eftermiddagsfrukten känns kul. Smörgås- och flingkonceptet står mig upp i halsen! Så fick jag det sagt.

Receptet är Ulrika Hoffers, som skrivit boken Råsmart familj och driver sajten med samma namn.

Jag valde den mindre mängden kakao, men den större kan med fördel användas för en mer vuxen smak. Kanske kan man då komplettera med chili eller kardemumma och inte rulla i kokos? Då blir det lite tryffel-stuk på dem.

Fler cykelturer viktigare än cykelhjälm #KlimatVardag

En av lärdomarna från lördagens föreläsningar kom från en representant från Region Skåne. Han pratade om vikten av att välja cykeln framför bilen vid korta sträckor under 5 km, både ur klimat- och olyckssynpunkt, och visade olycksstatistik för biltrafiken. Han sa något som jag fastnade för:

Det är betydligt viktigare, sett till antalet olyckor, att cykla mer (och ställa bilen) än att börja använda cykelhjälm.

Antalet olyckor skulle minska betydligt mycket mer om fler valde att cykla, än om hjälmlösa skulle förse sig med hjälm.

Hjälmivrare har självklart ett gott syfte, ingen skugga över dem, men detta var en ny vinkel för mig.

Inspiration på kors och tvärs

En givande dag avslutas med kall öl och gott från grillen.

Dagens storträff i projektet KlimatVardag gav mycket inspiration, som jag återkommer till.

Här hemma är ingen helgdag riktigt komplett förrän jag tagit en liten strövtur i trädgården runt huset för att kolla "status och utveckling". Idag spanade jag efter ytor att odla lite grönsaker på. Jag tänker japanska bladgrönsaker och blomsterbönor. Har någon tips och erfarenheter att dela med sig av?