Trots – livet igenom

Föräldrapsykologen Malin Alfvén har i något tv-program sagt att det inte bara är i barndomen man går igenom trotsperioder. Genom hela livet dyker det upp trotsperioder, menar hon, då förändringens vind blåser eller då prioriteringarna behöver ses över: Allt känns nytt, tungt, motsträvigt, tufft och svårsmält. Man är arg och söker ny mening och bättre sikt – blir regressiv för att sedan få medvind och komma vidare med ny kunskap och erfarenhet.

De där stegen tillbaka kan jag formligen ta på just nu, och tillvaron känns omrörd. Jag sätter gamla värderingar på sin spets, blir arg, smått rabiat och ologisk. Framför allt är mitt inre ganska stökigt, och jag har svårigheter med att bena ur och reda ut knutar. Och jag vill definitivt inte ha någon vuxen som förmanar mitt irrationella eller opassande sätt.

Kanske finns det en dörr att smälla igen, eller någon att bara få skrika lite på?
Det känns som om det är jag och Loppan. Allierade.
Jag borde kanske rådfråga henne om mina hjärnspöken?